TIDEN EFTERÅT

Stöd, bemötande och kondoleanser
På sjukhuset och i början var besöken många och många hörde av sig. Inte alla, men många. Jag vet precis vilka som inte gjorde det och vilka som gjorde det. Mitt i all chock och sorg så kommer jag tydligt ihåg det. Jag har hela tiden försökt att vara så öppen och ärlig i min sorg hela tiden, för att ge människor i min närhet chans att finnas där om de vill. Då har jag gett dem chansen i alla fall...

Vi har kära familjer och syskon, kära vänner, bekanta, okända och nya vänner som ställt upp otroligt mycket för oss. Jag kan ibland känna och undra i min tacksamhet hur jag ska återgälda allt underbart stöd. Min ork har inte räckt till för att återgälda och visa all min tacksamhet, men jag hoppas att mina ord och reaktioner visar att dessa människor är så uppskattade.

Tyvärr är det ju också så att inte alla relationer klarar av en sådan här sak. Vissa människor jag trodde annat om har fegt eller okunniga vikt undan och vissa bekanta jag inte kände så väl, har visat sig vara underbart stöd. Så är det här i livet och den läxan hade jag lärt mig innan Vendela, men man kan inte låta bli att bli besviken i alla fall. Jag har försökt att fokusera på det positiva istället för besvikelser. Något som jag tycker är jätteviktigt att tänka på är att uttrycket "I nöden prövas vännen" stämmer inte alltid. Om någon av mina vänner hade behövt mitt stöd under denna tiden hade jag inte kunnat finnas där för dem, men jag kanske kan finnas där för dem nästa gång det behövs här i livet. Så är det givetvis tvärtom också och har man förståelse för detta, så slipper man mycket besvikelse och kan behålla relationen. Detta beror ju givetvis på hur vänskapen sett ut innan, men givande och tagande, tycker jag, är ledorden för vänskap.

Något gott som Vendelas korta liv hos oss fört med sig är kärleken och djupet på våra relationer till många inom familjen och vänner och bekanta. Det finns idag ett mycket öppnare sätt att prata och visa känslor sinsemellan. Ett meningsfullare utbyte av känslor och erfarenheter och sorgen har verkligen fått, inte bara oss, utan flera människor i vår omgivning att växa som personer.

Kuratorn, prästen, barnmorskorna
Vår underbara kurator har hjälpt oss med mycket. Från allra första början, med begravningshjälp och tips, igenom sorg och kval, ekonomiskt med att söka ur fonder och i vår ofrivilliga barnlöshet m.m.. Vi är så oerhört tacksamma över att hon finns och att vi lyckades ha turen att hitta en kurator som vi både två känner så stort förtroende för.

Prästen, som också jobbar som sjukhuspräst, är vi också så innerligt tacksamma över att han finns. Från andra dagen när han kom och genomförde en namn- och välsignelseceremoni, genom begravningsförberedelserna, för att han gjorde begravningen till ett sådant fint minne, för att han sagt flera kloka ord, men främst är han en person som vågar närvara i sorgen och kan styrka en med mod att klara av saker och ting. Han talar Guds ord i en medmänsklig ton och når fram till både ateister och troende. Han ringde t.o.m. ett år efter begravningen bara för att kolla hur vi mådde nu.

De underbara barnmorskorna, som vi fått kontakt med när vi var på sjukhuset, fortsatte vi inte att ha någon kontakt med. Vi är så oändligt tacksamma över deras empati och insatser och hjälp med påklädningen m.m., men det hade blivit konstigt att upprätthålla kontakten efteråt. De fanns där för oss i vår värsta stund och för det är vi dem evigt tacksamma. Vi träffade dock en barnmorska efteråt. Hon som hade skrivit in oss och var ansvarig barnmorska för oss ringde upp några veckor efteråt och vi hade ett par långa samtal i telefon. Hon hade aldrig varit med om något sådant här innan och tyckte det var jättejobbigt. Samtidigt som jag kunde ställa frågor kring födseln, så talade jag om för henne att vi inte höll henne ansvarig för Vendelas död och att vi visste att ingenting skulle kunna ha gjorts annorlunda för att rädda Vendela. Det tror jag kändes skönt för henne att höra och vi träffades en gång i sjukhusets cafeteria för att träffas och titta på foton. Det kändes som ett fint avslut för oss båda, tror jag.

Minnen och foton
Alla fina minnen från graviditeten, mödravårds- och förlossningsjournal, våra egna foton, sjukhusets tagna foton, vykort, foton på kondoleansblommor, dikter, e-mail och mycket mer finns nu i Vendela-album. Jag saknar så oerhört mycket att inte kunna få ta mer foton på min dotter utan de som är tagna är de som är tagna. De blir aldrig fler. Nu fotograferar jag, och har fotograferat, exempelvis graven och andra tillfällen när hon skulle ha varit med. Jag skapar nya minnen med tiden med hjälp av att fotografera så mycket som jag gör. Det hjälper mig.

Fotografierna barnmorskorna på sjukhuset tog fick vi vänta länge på. Vendela föddes och dog mitt i semestertider och jag ringde flera gånger för att efterlysa fotona som tog tid på sig. Jag var jätteorolig att de skulle ha kommit bort. Till slut fick Peter napp när han ringde. De hade kommit och vi skulle få åka dit samma eftermiddag. Det kändes så skönt , men också nervöst, att vi äntligen skulle få se de efterlängtade fotona. Strax därefter ringer samma okända barnmorska upp Peter igen och säger att vi ska beställa en tid om några veckor för att hämta bilderna, för det var inte bra om vi fick och såg bilderna själva. De ville att vi skulle ha sällskap och möjligheter att samtala samtidigt.

Jag reagerade först med förvåning och trodde inte det var sant, men uppfylldes sedan av en sådan ilska att det var bäst att inte stå ivägen för mig. Jag var så arg att jag skakade och tog luren och ringde upp direkt. Jag ansträngde mig till mitt yttersta för att få henne att förstå att vi behövde ingen hjälp utan bara fotona. Inget annat. Vi hade redan sett och hållt våra döda dotter, så vad skulle vara jobbigt med att se bilderna? Jag talade också om att jag förstod att det var i all välmening, men vi skulle ha fotona idag. Inget annat skulle jag godta. Jag orkade inte släppa in ännu en ny människa i min sorg och ville inte ha någon ny okänd person att prata med. Samma eftermiddag hämtade vi fotona som någon så fint hade slagit in i rosa papper med en rosa rosett på.

Obduktionssvaret
Vi åkte till Östra för att träffa överläkaren där cirka sex veckor efter Vendelas födelse. Vi hade aldrig setts men han var mycket sympatisk och hade varit med förr. Jag var inställd på att de inte skulle ha hittat något och fasade nästan för att de skulle ha gjort det. Tänk om det var genetiskt eller tänk om det var någonting jag hade ätit? Det kom som en lättnad att jag inte hade kunnat påverka någonting eller ha känt några föraningar. Orsaken till att hon dog räknas in i gruppen plötslig spädbarnsdöd i magen. Orsakerna bakom plötslig spädbarnsdöd i magen tror dem kanske beror på något virus och det kommer nya virus hela tiden. Det går ju inte att söka efter virus vid en obduktion som man ännu inte känner till.

Vendela hade ett skärsår på örat som kom av katastrofsnittet. De hade så bråttom att få ut henne att ett skärsår var en petitess i sammanhanget. Förutom det hittade de inga andra synliga bevis som kunde tala om varför hon dog. Vendela var helt perfekt och välskapt och vi har precis samma risk som alla andra att råka ut för detta hemska öde igen vid en eventuell nästa graviditet.

Graven och gravstenen
På kyrkogården i vår församling, så finns en barngravplats. Här vilar nu Vendela med hittills kanske tolv barn till. De flesta gravstenar är enkla naturstenar med många nallar bredvid och Peter och jag kom överens om ett ställe med en gång som kändes rätt.

Vi använde oss inte av någon begravningsfirma, förutom kista och skjuts av Vendela mellan bårhus och gravkapell. Natursten var vi själva och tittade på hos en stenhuggerifirma nära där vi bor. Vi hittade ingen sten som kändes 100% rätt, men däremot helt underbart bemötande av stenhuggeriets ägare med fru. De var mycket empatiska och jag önskar att vi mött dem under andra omständigheter. Vi fick lov att reservera en sten och vi fick hjälp med förslag på stil och möjligheter och det kändes så bra.

Gravstenen som blev har en kär historia. Många gånger när jag står vid graven och tittar på den fina rosa, bohusländska stenen så ler jag för mig själv. Stenen hittade våra kära vänner på en ö utanför Bovallstrand och de lyckades med nöd och näppe få in den i båten, balanserandes på stenarna i vattnet med en tung sten i famnen. Den synen för mitt inre kan få mig att le. Det känns bra att Vendela fick en sten vald av kärlek och stenhuggeriet hjälpte oss att gravera in ängeln och texten som vi ville ha det. En månad efter begravningen var stenen på plats och det kändes så skönt.

I början var vi vid graven nästan varje kväll, men efter en tid bestämde jag mig för att varje söndag skulle passa. Då slapp jag också ångesten över att inte ha koll på hur många dagar det tog emellan besöken. Ibland är vi där flera gånger i veckan fortfarande och det är nästan alltid min önskan att åka dit. Peter har inte samma behov, men hjälper gärna till praktiskt med all plantering och övrig skötsel. Det känns som om det spelar ingen roll hur fint vi gör, så är det aldrig fint nog. Jag önskar Vendela allt det vackraste och bästa och jag gissar att känslan kommer ifrån ens önskan om att få pyssla om henne i verkliga livet istället.

Sorgen olika
I början på sjukhuset var min och Peters sorg ganska lik varandra. Vi turades om att gråta och prata. Vi båda samlade på alla minnen vi kunde få ihop till och Peter skrev dikter. Först efter ett tag märktes det skillnader i vår sorgbearbetning. Vi sörjer båda två fast på olika vis. Både kuratorn och prästen hade sagt till oss att det skulle bli skillnader och att det var viktigt att inte bråka om vem som sörjer mest, utan att vi bara skulle acceptera att vi sörjer olika helt enkelt. Mycket kloka ord. Jag gräver gärna ner mig i minnen då och då och Peter vill inte gärna bli påmind. Men jag vet att han sörjer djupt han också, fast på sitt vis.

Efter två månader kändes det lagom för Peter att börja jobba igen och jag tror det var välbehövligt för honom att sysselsätta sig med något annat och slappna av från mig och vår sorg en liten stund. Så fort han kom hem, så fanns han vid min sida hela tiden och stöttade och hjälpte mig praktiskt. Efter ett tag, så blev han superstressad med allt det medför och jag fick tvinga honom att slappna av och åka iväg med kompisar och ha kul en stund. Han hade jättesvårt för att släppa mig och kunde ringa hem flera gånger per dag för att kolla om jag hade ätit och att allt var ok. Kulmen kom när jag en natt gick upp för att gå på toaletten och när jag sitter där så knackar Peter på dörren och frågar oroligt om allt är väl med mig. Jag skrattar och påtalar att jag bara gör mina behov och att han kan gå och lägga sig igen. Det går cirka en minut och sedan knackar han på dörren igen och frågar allvarligt om det är alldeles säkert det. Detta kan vi skratta åt efteråt, men då var det en väckarklocka för mig att Peter skulle vara tvungen att tänka mer på sig själv om vi skulle klara av att hålla ihop förhållandet i sorgen. Det som gäller för oss i sorgen är att prata klarspråk med varandra och att inte ta något personligt. För det mesta lyckas vi, men sorg är oerhört påfrestande för en relation.

Min sorgbearbetning har bestått och består av att prata, fotografera, skriva av mig, vara i naturen, vara på diskussionsforum för drabbade föräldrar på nätet och för ofrivilligt barnlösa, Vendela-sidan, albumen och framförallt att läsa om andras historier. Det är en av anledningarna till varför jag skriver om min saknad och sorg för det kanske finns någon därute som inte känner sig ensam i sina känslor och reaktioner och kan bli hjälpt av att läsa Vendelas historia. Jag har haft stort behov av att vara för mig själv i perioder och jag går gärna och pysslar för mig själv. Min styrka, min ork, mitt sociala liv, gråt och skratt...allt går i perioder och kan liknas vid en berg- och dalbana. De säger att dalarna inte blir lika djupa med tiden.

Ekonomiskt
Utan mina föräldrar hade vi aldrig klarat oss. Vi hade ingen buffert innan födseln för att vi hade flyttat, ordnat allt inför barnets ankomst, jag hade plötsligt blivit arbetslös m.m. och vi hade ingen försäkring som täckte begravningskostnader eller någonting. På pappret tjänade vi för mycket för att kunna få någon hjälp från vår kommun. Det är Vendelas mormor och morfar som har betalat alla begravningskostnader och saker runtomkring och hjälpt oss med ekonomin och praktiska saker en lång tid efter. Vi fick generösa bidrag från Peters fosterfamilj och från min farmor och farfar också som kom väl till pass. Det kostar att vara sjukskriven och det kostar att inte orka laga mat hemma. Pengar är en petitess i sammanhanget, men jag kan säga att med pengar så underlättar det i sorgen. Att kunna köpa blommor till graven, minnessaker, äta ute o.s.v.

Sjukskrivning, jobbsökeri, jobb och studier
Jag hade blivit uppsagd under graviditeten, så jag fasade för att börja att söka jobb. Jag var orolig hela tiden för att jag inte skulle kunna vara sjukskriven så länge som jag önskade. En för mig okänd läkare strax efter förlossningen, sjukskrev mig två veckor till och det fick mig att känna att man inte skulle vara sjukskriven så länge till, men det var ju fel. Hon gjorde fel. Den största pressen satte jag dock på mig själv att återgå i arbetslivet och bara en månad efteråt sökte jag ett jobb på mitt gamla jobb. Efter intervjuer och eq-test m.m. så gick jobbet till en mer kvalificerad person. Det kändes tungt för jag hade fått så mycket beröm för eq-provsvaren och mina meriter och jag tog det hårt. En månad senare var jag i arbete på ett fackligt 3-månadersprojekt tillsammans med min förre kollega och jag rivstartade med att jobba heltid. Det kan jag upplysa er om att det är inte att rekommendera. Jag behövde tid för sorgen samtidigt som jag inte ville vara heltidssjukskriven för då hade jag ingen styrfart till att orka göra saker hemma. Det blev halvtid resten av tiden och det hade aldrig gått utan min vän och kollegas förståelse för min situation.

På hösten så sökte jag mina drömmars utbildning trots avsaknad av alla behövda betyg och efter intervju, arbetsprov m.m. så kom jag in och det var stor lycka. Samtidigt med sorgen, så finns det en känsla som att "jag har varit med om det värsta som kan hända, så det kan inte bli värre". Den känslan kan få en att förflytta berg samtidigt som man är så sårbar. Jag vet mycket väl att det kan bli värre, men i sorgen finns den känslan att ingen kan skada en för vad kan bli värre? Stark och svag på samma gång har blivit ett väl använt uttryck av mig. Det har inte varit en dans på rosor att klara av studierna. Inte p.g.a. svårighetsgraden utan avsaknaden av handlingskraft och ork emellanåt. Vi får se om jag klarar av sorgen, infertilitetsbehandling och annat samtidigt som studierna.

I backspegeln inser jag att jag skulle kopplat av och varit sjukskriven utan avbrott i flera månader, kanske ett halvår, men det är lätt att vara efterklok. Det är ganska vanligt att ha för bråttom tillbaks i livet, men man behöver alltid längre tid än vad man själv tror. Har förstått att jag inte är ensam om att göra det misstaget.

Kroppsligt
Efter katastrofsnittet löper nu ett centimetertjockt ärr från naveln och neråt. Ena maghalvan hänger längre ner än den andre, men det ska fixas vid ett eventuellt nytt kejsarsnitt eller via magplastikkirurgi. Jag som hade tyckt det var så jobbigt med hormonbristningarna på magen under graviditeten... De är ingenting i jämförelse längre. Brukar skoja och säga att jag inte blir nästa sommars bikinibrud. Vendela är dock värd mer än mitt utseende. Första veckorna fick Peter hjälpa mig upp ur sängen och soffan för jag kunde inte resa mig upp själv. Först efter flera månader kändes det som om magmusklerna äntligen lyckades hitta varandra igen. Magen är fortfarande stor och i början fick jag tackla många människors undran och frågor om jag var gravid och när det var dags. Det var inte det lättaste.

Avslaget upphörde efter två veckor helt tvärt och jag blev jätteorolig att jag hade fått en infektion i livmodern. Fasade för att framtida möjligheter till en graviditet skulle utebliva helt. Efter några dagar kom det igång igen och det höll på i ca två månader. Jag längtade bara tills den var slut så att vi kunde försöka bli gravida igen så fort som möjligt.

Det värsta kroppsligt var dock bröstmjölken. Inget barn jag kunde amma och mjölken kom ändå trots att jag fått en spruta för att stanna av mjölkproduktionen. Detta höll på i två, tre månader och var fruktansvärt jobbigt. Jag grät varje gång jag såg mjölken rinna nerför brösten till ingen nytta och saknaden var så tung, så tung.

Samma vikt som jag hade när Vendela föddes, samma vikt har jag fortfarande över ett år efteråt. Kroppen har ändrat form, men vikten står still trots bra matvanor och motion. Överläkaren vid Östra hade en teori om att kroppen inte gör av med så mycket för att man rör sig som en zombie i sorgen, kanske är det så, jag vet inte. Kanske är det sorgen, kanske för att jag inte har ett barn i famnen, kanske för att jag inte ammade, kanske för att kroppens hormoner fått sig en chock...vad vet jag, men det är oerhört frustrerande för det känns inte som om det är min kropp.

Först nu ett år efteråt, så kan jag känna att jag kan räta på axlarna igen. Speciellt i början kändes det som om jag ständigt hade ett tungt ok över axlarna och jag upplevde det som om jag gick framåtlutad hela tiden. Det var precis som om det inte fanns ork att räta på ryggen och armarna hängde bara orkeslösa efter sidorna. Vissa dagar när det känns extra tungt kan samma känsla komma tillbaka, men bara för en kort period.

Kontakt med andra drabbade
Vi fick ett telefonnummer till en förening för drabbade föräldrar på BB, men vi ringde aldrig. Vi hade familjer, många vänner, kurator och präst som stöttade oss och det fanns inget behov i början. Efter någon månad sökte jag på internet om andra änglabarn, föreningar och diskussionsforum och läste och läste och läste. Det hjälpte oerhört mycket att läsa andras berättelser, men det tog ca åtta månader innan jag själv började skriva svar och deltaga mer aktivt. Först nu ungefär ett år efteråt känns det aktuellt att gå med i någon förening. Jag vet att många andra har haft stor hjälp av att gå med i en förening med en gång.

Vendelas sida på internet
I början av november 2002 skapade jag Vendelas minnessida och började lägga in foton, texter, länkar, dikter och allt jag kan komma på som är relevant. Jag kan inte nog säga hur mycket denna sidan betytt för min terapi. Det har blivit ett sätt för mig att få ur mig många tankar men också ett ställe där min omsorg och kärlek för Vendela kan få utrymme. Denna sidan och graven och minnesalbumen hemma. Jag blir jätteglad för varje ny medlem, känd som okänd, och blir också jätteglad när någon tar sig tid att skriva en hälsning .

Barnlösheten
Så fort avslaget var slut, så började vi att försöka att skaffa ett syskon till Vendela. Var Vendela en ren lyckoträff eller skulle jag lätt bli gravid igen? Trots ägglossninginprickningar och flitiga försök, så har det inte blivit något än. Jag har blivit tillbakainslängd i den ofrivilliga barnlöshetens hopp och förtvivlan. Peter har inte samma ryggsäck i livet som jag och det är mycket rak kommunikation och kärlek som gäller för att hålla ihop förhållandet. Vi har sökt hjälp för infertiliteten och vi får se vad som händer...De hittade inga fel på mig för några år sedan, så kanske Vendela blir det enda biologiska barnet som jag hållit i min famn. Det får tiden utvisa.

Sorgen och saknaden
Jag skrev en dikt häromdagen som säger alla känslor om sorgen och saknaden, men också glädjen över att hon funnits och glädjen hon förde med sig. Vendela kommer alltid att finnas med oss. Alltid.

Du finns överallt Vendela

Du finns överallt
Du min älskade ängel Vendela
I varje andetag jag tar
I varje ord som din far och jag dela

Du skymtar i den vackra blomman
Du syns i varje nyfött barn jag ser
I den sköna naturen möter jag Dig
I fjärilens flykt gäckar du mig och jag ler

Du finns med på varje högtidsdag
Du är med på varje fest och varje skratt
I sången det sjungs om just Dig
I dikten skriver de om Dig min skatt

Du glittrar som en stjärna i himlen
Du kanske är på ett moln eller månen och mig ser?
I nattens längtan, ångest och gråt
I drömmen vi möts igen, jag ber

Du är min sorg och glädje Vendela
Du mitt lilla barn aldrig blir glömd
I kärlek, saknad och längtan
I mitt hjärta finns Du för evigt gömd

Mamma Elisabeth augusti 2003