ALDRIGHETEN...

Ännu en gång har jag hört föräldrar uttrycka sig när barnet är sjukt att det är det värsta som kan hända att barnet är sjukt. Ännu en gång har jag hört att rädslan för att ens barn ska dö måste vara det absolut värsta som kan hända.

Jag förstår att det kan vara det värsta om barnet är svårt sjukt och lider. Jag förstår att rädslan för att barnet ska dö måste vara varje förälders mardröm eftersom jag själv har dessa känslor. Jag förringar inte dessa känslor alls och har den största empatin, men...

Det som ingen som inte mist barn riktigt kan förstå är att det absolut värsta som kan hända är att faktiskt mista sitt barn. Döden är döden och oåterkallelig. Aldrigheten. Att aldrig få träffa, se och krama sitt barn igen. Aldrig.

Hur mycket empati och livserfarenheter det än finns hos en människa, kan den människan aldrig riktigt förstå hur det känns att förlora sitt barn. Och tur är väl det. Jag önskar ingen att få känna hur det känns på riktigt. Aldrigheten.

Många som haft svårt sjuka barn, eller haft nära-döden-upplevelser, får sig tankeställare om livet och dess betydelse. Kanske leder det till att de bättre prioriterar i livet och värdesätter på ett annorlunda sätt. Det blir en gåva att ha varit näranära och erfarenheterna kan vändas till något positivt. Man har valmöjligheten hur man ska hantera sin livserfarenhet.

Att mista sitt barn är att utsättas för aldrigheten. Man får aldrig träffa sitt barn igen. Man blir aldrig samma person som man var innan och man får aldrig någon valmöjlighet. Känslorna som andra kan vara och hälsa på ibland är något man tvingas att lära sig leva med varje dag. Det är milsvidd skillnad att hälsa på aldrigheten och att tvingas leva med aldrigheten.

Viss valmöjlighet finns det givetvis i hur man hanterar sorgen efter ett tag och vad man gör med sina erfarenheter. Men det finns ju ingen valmöjlighet att undvika aldrigheten. Den finns med oss som mist barn varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag... resten av våra liv.

Säg inte till mig som mist mitt efterlängtade barn att det värsta som kan hända är när ens barn är sjukt. Jag har det största medlidandet och empatin för sjuka barn och kan gråta floder av medlidande. Det värsta är dock fortfarande den oåterkalleliga döden. Aldrigheten.

Mamma Elisabeth, november 2006

Upp

Tillbaka till Tankar till Vendela