Omkring
tiggarn från Luossa...
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket
i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara
ting
och om sin längtan sjöng han hela natten
lång.
Det är något bortom
bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom
heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar,
går och lockar mig och beder:
kom till oss ty denna jorden den är icke
riket ditt.
Jag har lyssnat till de stillsamma
böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa
land,
där det käraste vi kände skall
bli glömt.
Till en vild och evig längtan
föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vår
första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter
för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril,
tiggare och gud.
Satt jag tyst vid hennes sida,
hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt
bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger
är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få
ro.
Det jag älskar, det är
bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och
underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför
Herran:
Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen,
ingen har!
Följ mig broder, bortom bergen,
mot de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom
bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt
hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel
klädd.
Må de svarta salta vatten
svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen
är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig
vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks
skull.
Vid en snäckbesållad
havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta
män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt
fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten
bo.
Text & musik: Dan Andersson
|
