Vaggvisa
Ute blåser sommarvind,
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng.
Strör långa rader
utav ros och blader.
Ängen står så
gul och grön,
solen stänker guld i sjön.
Bäcken rinner tyst och sval
mellan vide, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.
Syster sopar stugan ren,
sätter löv i taket sen.
Uppå golvet skall hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara,
där skall barnet vara.
Skeppet gungar lätt på
våg
med sitt segel mast och tåg,
gångar sig åt främmand' land,
hämtar barnet pärleband,
kjortel av siden,
skor med granna smiden.
Lilla gula gåsen ung,
len liksom en silkespung,
ror med moder sin i säv,
pillar vingen med sin näv,
vallherden vilar
vid sitt horn och pilar.
Lindorm solar sig på sten,
som ett sammet vit och len,
vill i barnets vagga gå,
men det skall han aldrig få.
Han skall bli bunden
uti gröna lunden.
Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silverskägg,
sjunger vid den gråa häll:
"Liten kind, kom hit i kväll,
dig vill jag lova
under guldås sova."
Far han gjordar om sitt liv,
sitt bälte och sin blanka kniv,
tar järnsporrar på sin sko,
rider över berg och mo,
trollet att förgöra,
som vill barnet röra.
Snart blir liten kind en man:
(pojkvers)
gångarn grå då sadlar han,
tager brynja, svärd och spjut,
och i kamp han rider ut,
spänner sitt bälte,
strider som en hjälte.
Liten fager jungfru opp (flickvers)
växer fort som rosens knopp
virkar sen och ungersven
kappan blå, och får igen
fästring och spänne
och gullspann på änne.
|
