VENDELAS PÅKLÄDNING OCH BEGRAVNING

Tankar om begravningen
Redan första dagen när vi hade den första kontakten med vår underbara kurator, så pratade hon om begravning med oss. Jag kommer ihåg hur horribelt det kändes att prata om begravning när vi borde ha befunnit oss i lyckorus. Det kändes som att befinna sig i en parallell verklighet, där förnuftet var i ena världen och känslorna i en annan. Minneslund eller gravsten, kremering eller ej, liten enkel ceremoni eller vanlig begravning, inbjudna människor eller bara oss själva, hur skulle vi lösa allt ekonomiskt? Det kändes som otroligt svåra och oåterkallliga beslut att fatta. Men för varje dag som gick, så beslutade vi om en sak till och om en sak till och efter några dagar var vi överens och det kändes i våra hjärtan att vi fattat rätt beslut båda två. Både kuratorn och sjukhusprästen var till ytterst stor hjälp, då de båda uppmuntrade oss att bestämma och göra så mycket som möjligt själva i alla förberedelser. Det är vi dem evigt tacksamma för idag, då det nu har blivit en stor del av våra minnen av Vendela.

Annonsen
Vilken vånda med dödsannonsen. Jag ville så gärna skriva något vackert för Vendelas skull och om hur efterlängtad och saknad hon var, men ingenting kändes som det dög. Till slut blev det några rader i varje fall och när annonsen kom i tidningen så kändes det som en lättnad. Vi hittade en så fin och passande ängelikon till annonsen som kändes helt rätt. Jag ville visa hela världen hur fin hon var, hur älskad hon var, hur saknad hon var...

Förberedelser inför påklädningen (svepningen)
Vad skulle Vendela ha på sig och med sig i kistan? Hur skulle vi ha råd med allt? De hade sagt att vid en obduktion så klipper de oftast sönder de befintliga kläderna, så det var vi inställda på. Vi letade och letade och hittade till slut en jättefin naturvit klänning med vita broderade blommor på. Så enkel och söt på samma gång och den passade Vendelas utseende perfekt. Osäkra som vi var på kistans inre utformning, så köpte vi filt, påslakan, örngott, kudde, täcke och lakan. Dessutom köpte vi underbyxor, strumpbyxor och en reservklänning i mindre storlek ifall hon hade krympt. Vi ville inte att något skulle fattas när vi skulle klä henne.

Jag ordnade också ett fotografi på oss, mamma och pappa, som Vendela skulle ha med sig och en dikt från mig. En dikt från pappa fanns redan med henne från andra dagen tillsammans med en fin nalle från Vendelas morbror med familj och ett fint halsband från min äldsta och bästa väninna med familj. Samma morgon som påklädningen kom mina föräldrar med ett jättesött armband från dem till Vendela tillsammans med stöd och omtanke inför dagens uppgift. Utan Vendelas mormor och morfar hade vi inte klarat av allt ekonomiskt och praktiskt och vi är så tacksamma för att vi kunde koncentrera oss på att göra det så fint vi ville inför begravningen m.m.

Påklädningen
Morgonen denna dag tillhör bland de värsta i mitt liv. Det var så hemskt innan vi skulle åka till bårhuset, för vi visste inte hur hon skulle se ut och vad vi själva skulle klara av. Jag var en miljondels sekund ifrån att börja röka igen, för vad betydde rökningen jämfört med vad jag hade framför mig? Det som avhöll mig var tanken på eventuella syskon och att jag inte ville göra Peter besviken.

När vi kom dit mötte två av våra underbara barnmorskor oss. Den ena som tagit hand om oss speciellt under sjukhusvistelsen och den andra som hade suttit med Peter hela tiden som jag låg nedsövd. Två underbara människor som vågar möta andra människor i svår sorg. Vi är dem stort tack skyldiga både för det och för att de ville hjälpa oss med påklädningen. Det kändes mer personligt och rätt att de skulle hjälpa oss än okända människor från någon begravningsbyrå. De hade ju så att säga varit med från början och sett Vendela och oss. Vi hade sagt att vi ville försöka klä henne själva, men vi visste inte om vi skulle klara av det och att de gärna fick hjälpa oss i så fall.

Vendela låg naken med obduktionsärret på bröstet och magen på en bår. Bredvid henne var hennes kläder som hon haft på sig och som faktiskt var hela och hennes vita, lilla kista. Det fanns blommor och tända ljus i rummet. Det var otroligt svårt att se henne igen, men jag hade längtat så mycket efter det. Hennes ansikte var lite mer ihopsjunket annars var det inte så farligt som jag hade föreställt mig eller blivit varnad för. Jag visste att det bara var hennes skal som låg där, samtidigt som det var min älskade och vackra dotter. Barnmorskorna hade tagit fram henne ur kylrummet innan vi kom för att hon inte skulle kännas så kall. Efter alla spänningar och allt så hade jag svårt att sluta gråta och mina näsdukar tog snabbt slut. Efter ett tag så lugnade jag ner mig och jag ville självklart vara med och göra henne fin innan vi lade henne i kistan.

Barnmorskorna och vi hjälptes åt att få på henne sin klänning. Det var inte världens lättaste och vi behövdes alla fyra för att vi inte skulle fläcka ner klänningen. Byxor var uteslutet utan det blev bara klänningen. Hon blev så fin i den. Min lilla vackra dotter. Vi tog många kort när vi höll henne i famnen och också med barnmorskorna med på bild.

I kistan fick bara påslakanet och kudden med örngott plats. Inredningen var i något fint lakansliknande material och kändes mjukt och fint. När vi hade lagt ner Vendela där och ordnat med hennes presenter i kistan, så tog vi många nya foton. Även om vi skulle ha en öppen kista på begravningen, så skulle kanske inte friden att kunna ta foto finnas då. Barnmorskorna lade ner varsin rosa ros med lite brudslöja och allt kändes så fint och värdigt. Vi är dem evigt tacksamma. Peter lade på locket efter att jag hade pussat henne på pannan en sista gång. Efteråt var vi helt färdiga och tomma inuti.

Inför begravningen
Det var en tung uppgift att ordna med blommorna. Det blev ett fint hjärta med röda rosor och band till, med vägledning av blomsteraffären och Peters önskan att ha röda rosor. Vi beställde även handbuketter med röda rosor från oss. Mannen i blomsteraffären skulle inte ha vunnit första pris i smidighet med ordval, men han var snäll.

Min skönsjungande väninna Anette skulle sjunga på begravningen. Det kändes fint och personligt. Hon själv föreslog psalm 683, både för att den var fin och passande, samt att hon inte ville ha en för lång psalm ifall hon inte skulle klara av att sjunga. Vi är så tacksamma för att hon orkade och vågade ställa upp.

Vår sjukhuspräst Klas Hermansson, som även skulle hålla i begravningen i kapellet, hälsade på oss ytterligare en gång dagen innan begravningen. En underbar och klok man som fick oss att känna förtröstan inför våra kommande uppgifter. Han hjälpte oss att välja psalmer och att se alla möjligheter och han, med hjälp av sin fru, skulle lära sig sjunga "Rosenknoppen" för Vendelas begravnings skull. Han gjorde dessutom en liten omskrivning av psalm 607, så att pappan skulle finnas med i texten och inte bara mamman. Dessutom påtalade han att vi kunde ju ha begravningsordningen och psalmerna på ett papper till alla. Just det ja...det hade jag inte tänkt på.

Vi, och en av våra bästa manliga vänner Fredrick, satt länge och väl med begravningshäftet den kvällen. På framsidan blev det samma ängel som i Vendelas dödsannons och inuti var ordningen och psalmerna. Jag var tvungen att gå och lägga mig vid midnatt för att orka med kommande dag, men jag vet inte hur länge Peter och vår vän satt uppe för att ordna häftet och utskrifterna. Är så tacksam för detta för det är ett fint minne nu.

Jag somnade av ren utmattning med tanken på att jag skulle på min egen dotters begravning nästa morgon. Det var inte så här det var tänkt...