Det är viktigt att sörja nu när det händer
- hur obekvämt det än är...

När min dotter Henriette är fem år dör plötsligt hennes vita kanin Skutte. Han är oerhört älskad och min dotter som är enda barnet ser honom som en liten lillebror. Detta är hennes första kontakt med döden och hon är otröstlig. Hon ber mig på barns vis att jag ska få honom levande igen och att han snart skall vakna. Döden får inte vara på riktigt.

Nästa morgon när hon skall gå till lekis tittar hon allvarligt på mig, torkar tårarna och säger:
- Jag vill ha ett svart band om armen, så att barnen förstår vad som har hänt...
Jag försöker förbryllad förstå var hon fått idén ifrån. Sorgband kring armen eller på kragen är en gammal tradition som hon omöjligt kan känna till - eller ens kan ha hört talas om. Jag frågar henne - men hon har ingen förklaring. Däremot är hon mycket bestämd om det svarta bandet:
- Jag blir nog mindre ledsen om barnen förstår vad som har hänt med Skutte. Barnen måste förstå att han inte finns längre... han är i himlen nu...
- Men kan du inte berätta vad som hänt? undrar jag.
-Nej, då börjar jag bara gråta. Om jag har ett svart band förstår barnen att de inte ska bråka med mig - det skulle jag inte orka nu, säger hon lite lillgammalt.

Fortfarande idag har varken hon eller jag någon förklaring till hur hon kunde känna till gamla tiders tradition att med sorgband markera förlusten av en nära anhörig. Men som femåring reagerade hon spontant i sin vilja att dela med sig av sin sorg och att genast leva ut den. Samtidigt ville hon markera att hon kände sig ledsen och extra ömtålig. Här var det inte fråga om vuxna människors vilja att skjuta upp sorgen eller att till varje pris vara duktig, behärskad och "ta det bra".

De flesta barn klarar att sörja om vi inte hindrar dem och inte tabubelägger vare sig döden eller sorgen.

Dessvärre lever de flesta vuxna i ett tempo och en typ av samhälle där man för det mesta låtsas som om döden inte finns. Och när den inträffar, måste vi hantera den rationellt och snabbt. Begravningarna skall vara så ljusa och moderna som möjligt och de präster som håller en lättsam, vardaglig ton får stor uppskattning. Man spelar modern och profan musik och även nära anhöriga återvänder snabbt till jobbet och vardagen.

- Livet måste gå vidare, säger vi och skyndar oss.
- Hon har väl kommit över sin sorg nu... säger vi otåligt och bjuder in änkan på fest.
- Livet måste ju gå vidare...

Och visst måste det det. Men att till varje pris rationalisera bort sin sorg och stressa känslorna är ett modernt påfund, ungefär som att ta sorgen på avbetalning. Det är lätt för stunden men dyrt i det långa loppet - och ofta med högra ränta än vad vi hade väntat oss.

Ingenting får tillvaron att skaka så i sina grundvalar som när en älskad och närstående människa går bort. Då är det onaturligt och ännu mera smärtsamt att vår nya sorgetradition ofta tvingar oss att delvis låtsas som om döden inte fanns och inte hade hänt.

På det viset var gamla tiders sorgband, slöjor, svarta strumpor och svart kappor vid begravningar och sorg både ett sätt att markera respekt mot den som dött och samtidigt få dela sin sorg med sina medmänniskor.

Självfallet sörjer vi inte med kläderna - men gamla tiders sorgdräkt hade en djupare funktion än så. Man klädde sig i svart när sorgen och känslorna var sköra och såren ännu blödde. När man blev starkare och gradvis återvände till livet och glädjen igen kom färgerna och lättheten tillbaka i kläderna.

Det är en svunnen tradition - men den hjälpte människor att visa hänsyn och se när någon hade djup sorg...

Det är svårt att tala om döden. Det är ibland ännu svårare att visa stor sorg efter någon som stått oss nära.

Förr talade människor med prästen om döden och sin sorg - idag går vi till en läkare som ofta skriver ut medicin mot sorgen och de starka känslor den för med sig. Många sörjande erbjuds lugnande tabletter och sömnmedel för att härda ut. Och tillfälligt och akut tror jag det kan vara både bra och nödvändigt ibland. Men alldeles för ofta skjuter vi upp en sund och frisk sorg med tabletter som trubbar av våra reaktioner, våra äkta känslor.

Döden kommer aldrig lägligt eller lämpligt. Begravningar kommer nästan alltid när vi absolut "inte har tid". Det är viktigt att inse att vi måste sörja när det händer - hur obekvämt det än är. Sorg går inte att pricka in i våra almanackor och förtidsplanera.

Vi måste också acceptera att varje människa sörjer olika - och olika länge. Ingen kan säga hur länge en människa bör sörja djupt, medeldjupt eller lagom. Vi måste respektera att vissa människor behöver längre tid än andra och att de som skenbart verkar ha "kommit över det" och "tagit det så bra" kanske bara biter ihop tänderna och låtsat vara duktiga, medan deras tillvaro rasar ihop, bit för bit.

Väldigt många människor som "gått in i väggen" brukar efteråt berätta att det funnits ett samband med en obearbetad sorg. Obearbetad sorg. Ett torrt och kliniskt uttryck för massor av starka känslor. Känslor som i vår överstressade tid inte får någon vila och konvalescens.

Då var det trots allt enklare när gamla generationer fortfarande sörjde även med kläderna. En änka skulle då vara svart- och sorgklädd i minst ett år efter makens död. Risken för obearbetad sorg var inte så stor - och inte heller gick det att låtsas eller att skjuta upp den. Då tog människor sig tid och råd att ge sorgen en välbehövlig konvalescenstid.

Eller som en gammal änka uttryckte det till den unge husläkaren som ville skriva ut lugnande tabletter till henne efter makens bortgång:
- Här blir inga tabletter! Ska jag inte få sörja min make ifred? Vi har varit lyckligt gifta i nästan 60 år. Jag är stolt över min sorg...

Var sak har sin tid. Även sorgen.

Det märkliga är att det enda vi med säkerhet vet att vi delar med alla andra människor - är att vi en gång skall dö. Ändå är döden det som skrämmer oss mest. Många är så rädda för döden att de glömmer att leva... för tänk om jag dör! Fast vi alla vet att livet är ett tidsbegränsat äventyr, är det som om de flesta inte orkar ta in denna del av tillvarons mysterium.

- Döden, döden, döden... sade Astrid Lindgren varje morgon skämtsamt till sin syster i telefon.

Och det var säkert ett effektivt sätt att ta udden av både skräck och undran. Astrid Lindgren myntade också:

- Man ska försöka leva livet så att man blir vän med döden...

Vår tid på jorden är begränsad och det är nog tur - annars skulle vi kanske inte få någonting gjort alls.

En del får väldigt lång tid och somnar stilla in efter ett långt och berikande liv. Andras liv är betydligt kortare, och det är svårt att förstå att barn och ungdomar ibland dör hastigt och oväntat medan många gamla människor ber att få sluta.

Vi lever också i en tidsålder då vi vant oss vid att kunna lösa nästan alla problem - utom just obotliga sjukdomar och döden. Därför låtsas vi att döden inte finns. Det är någonting som drabbar andra - men inte mig.

Men hur länge vi än lever har livet och ödet tilldelat oss samma final....

Maria Scherer
Ur "Du är inte ensam - En läkebok för själen"