En dröm: "Gråter du?!
Jag levde ju all den tid
som jag hade fått!"

Så frimodigt, lätt
möter du mig i drömmen
-DU har ingen sorg!

Gunnel Björkström

Konstig dikt

Jag sitter stilla på stranden
som en torkad tångruska
Jag klär inte i livet
Man går undan
eller sätter sig för nära
Fel, hursomhelst
Jag är bara annat, annat

Jag hade sett båten
under byggnad
sett den segla
sett den upp och ner på land
berövad sina vågor
Jag ville bara den båten
Konstig dikt
Allting var konstigt. Fel

Gunnel Björkström

Jag ber ingen gud
om kraft att acceptera
det ingen orkar

Jag ber om ett svar,
ett klart och otvetydigt
(För att jag tjatar!)

Gunnel Björkström

Starkstarkstark

...Man är stark på ett helt annat sätt än förut - det är väl så det är. Man är så svag så svag så svag, att man har blivit så STARK genom att ha fått klara av denna svaghet...ja, man kan faktiskt trassla in sig rejält här, med begreppen, när man försöker sätta ord på hur allt har blivit. Man är ju fortfarande svag! Och stark. Starkstarkstark. Och annorlunda. Inte undra på att en del kan ha svårt att veta hur de "skall vara" gentemot oss! Men det tänker jag inte berätta för dem, det kan jag nämligen inte. De ska bara vara sig själva, men de måste var och en komma på själv. Dessutom vet ju inte jag vad det innebär för andra att vara sig själva....men man kan ju känna när man själv och andra är på sin rätta väg...mot det som är unikt, eller det som är vårt mål. Att man blir lite annorlunda mot hur man var förr, innan man miste ett barn, är ju självklart. Och så fort man inser att man förändrats - man kanske bara upptäcker att man reflekterar lite mer över allting - så har man redan tagit ett steg åt sidan från den stora allfarvägen ...ja, man är helt enkelt inne på en väg utan återvändo. En väg som leder till ...en själv?!?

Det finns en väg - alltså finns det ett mål!
Vi kan känna törst - alltså finns det vatten!

Gunnel Björkström

Tips till Gud

Såg du inte föräldrarnas omsorg, såg du inte deras lycka över att ha fått en del av skapelsen i sin vård: ett barn.
Såg du inte, Gud, att de var i full färd med att fullfölja din vilja:
att skapa något fantastiskt och unikt av kärlek.
Såg du verkligen inte det? Hur det fixades och hur det planerades bra saker för dina minsta?

Jag förstår inte hur du tänker, Gud.
Vill du att vi ska rycka på axlarna åt din fantastiska skapelse -världsalltet? För det är ju det du får oss att göra när du först ger och sedan tar bort igen, innan vi riktigt hunnit greppa det vi fått.
När du plockar barnen rakt ur vår omsorg, ur alla våra kära besvär.

Om du någon gång tänker skapa ett nytt universum sedan det nuvarande gått under, kan du väl tänka på en sak: om du skapar en ny värld, likadan som den här, MÅSTE du samtidigt inrätta en plats - ett land eller en vrå någonstans dit vi kan ta vägen, vi som fått livsmeningen bortryckt från oss, men som av olika anledningar måste
gå kvar som människor på jorden. För det är svårt att gå här och tänka andra tankar om allting och känna andra känslor inför allting än vad andra människor gör, tala ett annat språk, tala utländska, inte riktigt förstå andras tankebanor, inte kunna följa deras känslors rötter tillbaka till den botten där vi själva befinner oss, var och en av oss ensam i sin känsla, i sitt sökande.

Vi behöver bara ett litet reservat, inget märkvärdigt. Inget forum för djupa tankar, bara en plats för oss att vara hemma på !
Ett ställe där skratt och gråt faktiskt får vara ett, där alla redan vet vad de andra har på hjärtat ...där man aldrig behöver skämmas för att man någon dag är strålande lycklig, eftersom alla som är där
vet att lyckan som strålar så starkt är uppbyggd av smärta och åter smärta. En plats där ändlösa smärtor möts och tar tag i varann och får rymder av tid och rum bakåt och framåt att öppna sig så att allting omskapas och blir till något så bra och så starkt och så.......

-Vad menar du, Gud, med att det inte går?
Jag ser oavvänt och uppfordrande på honom - på Honom - försöker få honom att inse sitt verks - och därmed hans egna - brister...
Han mumlade något knappt hörbart. Sa han "finns"????? Finns den platsen redan?
Eller var det en uppmaning till oss att finnas? Finnas till, finnas till finnas till. Bara det. Det är det som är viktigt. Eller vad sa du, Gud?

Jag skriker med mina sista krafter att jag inte vill spela detta spel mer,
inte längre leka denna gissningslek! Jag skriker det om och om tills mina ord blir ohörbara, blir till trötta små suckar .
Gud, jag har ju blivit lurad och nu sprattlar jag i världens meningslösa nät!!

Vad var det du viskade?! Var det bara vinden som blåste? fffinsssssssss............
"FINNS!"
En uppmaning?
Okey!

Jag tror ännu en gång!

Gunnel Björkström