|
VENDELAS 1-ÅRSDAG
8 JULI 2003
Tiden innan
årsdagen
De sista månaderna innan årsdagen var hemska.
Förutom kampen med att försöka få
ett syskon, rädda studierna, hålla ihop ekonomin
och förhållandet, så var det så
mycket tankar på hur det kunde ha blivit och hur
Vendela skulle sett ut och varit. I mina tankar, så
skulle hon ha varit en liten bestämd och klok dam.
Det var så jag tyckte att hon såg ut. Hon
var en perfekt liten tjej med bestämd haka och
goa kinder. Jag önskar innerligt att jag hade fått
planera ett riktigt 1-årskalas här på
jorden för min dotter med släkt och vänner,
tårta, saft och fina presenter...Så mycket
fotografier jag skulle ha tagit.
Minnesannonsen
Jag hade en stor ångest över att inte hinna
med att få in en minnesannons för Vendela
flera veckor innan. Det betydde så otroligt mycket
för mig att hon skulle få en annons i Göteborgs-Posten
på sin 1-årsdag. Jag ville göra hennes
dag speciell och ihågkommen.
Dikten i annonsen är inspirerad
av en annan änglamammas ord. Peter och jag skrev
dikten rätt från våra hjärtan.
Jag tycker att den säger så otroligt beskrivande
och träffande om glädjen och saknaden efter
Vendela. Det är inte bara sorg i hjärtat utan
mycket tacksamhet och glädje över den lyckliga
tiden vi fick när hon låg i min mage.
Bilden på ängeln i annonsen
är samma ängel som i hennes dödsannons
och begravningshäfte. Det var Peters enda krav
på innehåll. När vi hade skrivit dikten
och annonsen, så kändes annonsen så
rätt. Det finns så mycket kärlek inom
mig som jag inte kan ge Vendela fysiskt. Jag kommer
aldrig att kunna hålla henne i min famn eller
skämma bort henne...Annonsen var ett sätt
att få utlopp för det.
Vendelas dag
Kvällen innan när vi hade kommit hem sent
från ett bröllop i Uppsala, så hade
våra underbara vänner och kattvakter ställt
tre rosa rosor med brudslöja i en vas på
köksbordet. På lappen till blommorna stod
det att de tänkte på oss alla tre. Åh,
vad det värmde! De kom ihåg.
Dagen började redan klockan 4 på
morgonen när tidningen damp ner i brevlådan.
Jag vaknade direkt och gick för att titta om annonsen
hade kommit med och om allt hade blivit rätt. Det
hade det och en stor tung sten föll av axlarna.
Nu kunde jag slappna av och låta resten av dagen
komma som den kom. Jag somnade om och sedan hade vi
en lång sovmorgon. Vi hade båda tagit semester
för att kunna vara bara vi två på Vendelas
dag. Men lika skönt som jag tyckte det var att
dagen äntligen var här med annons och allt,
lika jobbigt tyckte pappa Peter att det var att se annonsen
och bli påmind om allt det sorgliga. Tänk
att man fungerar så olika i sorgen. Vi fick en
fin dag trots allt.
Posten kom med ett jättefint kort
från en mycket empatisk vän och flera sms
kom till våra mobiltelefoner. Det kändes
underbart att släkt och så många vänner
kom ihåg Vendelas 1-årsdag. Vartenda kort
och sms är sparat och utskrivet till Vendelas album.
Likaså hälsningar via Vendelasidan, via mail
och via diskussionsgrupper på internet från
kända och okända människor. Det betydde
jättemycket med alla hälsningar, samtidigt
som jag förstår att alla inte förstår
vikten av att komma ihåg en årsdag. Kanske
måste man ha varit med om sorg eller ha barn för
att kunna sätta sig in i det?
Vi köpte nya blommor att plantera
vid graven, en ny grå lykta och en jättefin
bukett med rosa och vita rosor med pärlor i till
Vendela. Hennes 1-årspresent, kaninen, hade vi
redan köpt innan. Sedan åt vi på "vårt
arbetarfik", som har stått för en del
av vårt matintag första tiden i sorgen. Därefter
styrde vi kosan mot graven...
Besök
vid graven
Vi blev alldeles rörda när vi såg att
flera hade besökt graven med blommor och present
under dagen. Vendelas mormor och morfar hade vart där
med rosa rosor innan de åkte på semester,
vår vän och hennes son hade varit där
med en handplockad bukett och våra vänner
med sina två barn hade varit där och lagt
en fin, mjuk, grå nalle med ett fint kort till.
Äldste sonen hade valt just den nallen för
att den var så mjuk, så den skulle Vendela
ha. En av våra vänner skrev via sms att han
hade lagt en blomma där, men den måste tyvärr
ha blåst iväg.
Vi pysslade vid graven och planterade
blå kantlobelia. Vendela fick sin fina rosa och
ljusblåa kanin med prassliga öron. Kaninen
är från början ritad av John Lennon
och när jag hittade den, så kändes den
helt rätt som present till Vendela för att
pryda hennes grav.
Vi satt länge, länge vid graven
och vi tog många kort. Pratade minnen och bara
var. Det var så fridfullt och jätteskönt
i kvällsolen. Det blev ett mycket speciellt besök
med mycket kärlek till dig Vendela och mamma och
pappa emellan.
Tjolöholms
slott
När jag var höggravid så utflyktade
vi till Tjolöholms slott och hade picknick med
jordgubbar, cider m.m. Det kändes så speciellt
då, eftersom vi sa att detta skulle bli vår
sista utflykt på tu man hand på mycket lång
tid framöver. Nu blev det ju inte så, men
det kändes helt rätt att åka dit nu
igen på Vendelas 1-årsdag och promenera
omkring där. Vi var nästan ensamma hela tiden
och vi gick där och tänkte på Vendela
och fotograferade många vackra vyer. Det var en
underbar kväll med en otroligt vacker solnedgång.
Molnen lyste varmrosa med guldskimrande kanter och jag
föreställde mig att min dotter fanns någonstans
där uppe. Det kändes som om vädret och
den vackra solnedgången var specialbeställd
just den kvällen för just oss.
Dagarna efter...
På morgonen 9 juli, så fick jag reda på
att min älskade farfar blivit mycket dålig.
Jag och min bror hann att hälsa på honom
på sjukhuset innan han lugnt och stilla somnade
in 82 år gammal 11 juli 2003. Han var mycket speciell
och blir mycket saknad.
Samma dag besökte jag Vendelas
grav för att tända nya gravmarschaller för
farfars skull och för att se till Vendelas blommor.
De fina vita rosorna hade två av våra vänner
kommit med dagen efter Vendelas 1-årsdag.
Ta hand om varandra där uppe i
himlen, stod jag och tänkte. Lilla Vendela ta min
farfar i handen...så slipper han känna sig
ensam i början. Jag vet att du har hunnit med att
få många änglavänner i himlen
redan...
Vi älskar dig Vendela! Det är
mammas och pappas tårar av saknad som du ser i
buketten till dig på din 1-årsdag...Tårarna
kan fylla en hel ocean. Du finns alltid i våra
tankar och i våra hjärtan. Alltid.
Mamma Elisabeth 21 juli 2003
|
