FÖRSTA DAGARNA

Sent på kvällen, när vi inte längre kunde hålla Vendela i vår famn och vi visste att hon låg i ett kylrum på sjukhuset, så undrade vi om vi någonsin skulle kunna sova. Hur skulle vi kunna sova med allt som hänt? Vi förflyttades från förlossningen till en BB-avdelning. Tack och lov hade vi ett eget rum och Peter hade fått en egen säng, som han ställde nära min under natten. En barnmorska kom för att ge mig smärtstillande inför natten och jag slog bakut. Hon kom med en spruta och jag bara kände att nej, nu fick det räcka med sprutor och allt. Människor hade dragit, slitit, stuckit nålar, tagit prover, klämt och dragit i mig, så jag kände det som om min integritetssfär var hotad och inkräktad. Hon förstod inte riktigt hur jag kände det, men hur skulle hon kunna göra det... Jag fick en tablett istället och både Peter och jag som varit igång i två dygn sov en hård, men drömlös sömn.

Andra dagen
Vi vaknade tidigt och verkligheten fanns där så fort vi slog upp ögonen. Peter kände starkt att han ville göra något speciellt för Vendelas skull och han satt länge och skrev på en dikt till henne. Vi grät och tröstade varandra om vartannat, men jag kunde inte gråta så mycket som jag ville, för det gjorde så ont i såret. Katetern blev borttagen och jag tyckte det var jättejobbigt för jag visste inte om jag skulle hinna till toaletten i tid. Jag kunde inte resa mig ur sängen själv och än mindre gå själv, men barnmorskorna tvingade mig att ställa mig på benen. Det kändes som om magens innehåll var på väg ut genom snittet och gjorde så ont, men jag visste att det var viktigt för blodcirkulationen och för att minimera risken för blodproppar.

Någon gång på dagen lyckades jag ta mig till badrummet med hjälp. Jag hade tänkt att duscha, men fann att orken inte räckte till. Jag var så matt och medtagen att jag inte orkade hålla uppe armarna för att schamponera håret eller ens hålla i duschhandtaget. Det var en skrämmande erfarenhet och jag var tvungen att be barnmorskorna om hjälp. Dem hjälpte mig utan att inkräkta på min integritet och det var en nyttig erfarenhet för mig som jobbat med och hjälpt gamla, utvecklingsstörda, barn och handikappade människor att denna gång befinna sig i den sitsen att ta emot och inte ge hjälp.

Vi visste nu att prästen skulle komma någon gång runt 16-tiden och hålla en namngivnings- och välsignelseceremoni. Dop görs ej på döda barn. Vendelas mormor och morfar, morbror med tjej och min bästa, äldsta väninna skulle komma och närvara. Samma barnmorskor som hjälpt mig under dagen, hjälpte också till med att göra rummet fint och ställde in en fin porslinssvan med blommor och tände ljus m.m. Det är jag så tacksam för, för jag själv hade ingen ork att göra det fint inför ceremonin.

Min lilla Vendela kom in i en sådan plastbalja på hjul som nyfödda ligger i. Hon var kall efter att ha legat i kylrum och lite rödare i ansiktet. Det fanns inget behov just då av att ta upp henne och hålla henne i famnen, men jag satt bredvid henne hela tiden och smekte hennes panna och försökte se och fånga alla detaljer i hennes utseende. Vilka stora, goa kinder min dotter hade och vilket fint, mörkt hår. Det hade jag missat från gårdagen. Modersstolthet, kärlek och tårar tumlade om i mitt inre. Hon låg så fint nerbäddad med fint påslakan över sin kropp och jag är så tacksam över att någon barnmorska gjort det så fint för henne. Mina föräldrar kom, min bror och tjej kom och hade med sig en fin nalle till henne och min bästa väninna kom med tre röda rosor till familjen och ett fint halsband till Vendela. Vi alla befann oss i chocktillstånd, men jag är så tacksam över att de ville och vågade närvara.

Namngivning och välsignelseceremoni
Prästen Klas Hermansson kom och han visade sig vara underbar. Underbar på det sättet att han talade till oss allihop. Inte bara vi föräldrar utan alla närvarande på ett sätt som tilltalar både troende och ateister. Han var närvarande i sorgen på ett medkännande, men ändå professionellt sätt och han använde inga förskönande ord för döden utan pratade om orden för vad de var. Han genomförde en fin ceremoni som kändes helt rätt och sjöng psalm 607 för oss. Tyvärr kommer jag inte ihåg alla hans fina ord och det grämer mig, men vi måste ha befunnit oss i chocktillstånd just då vilket försvårar minnet. Nästan hela tiden satt jag och höll en kudde tryckt mot magen och med blicken på Vendela. Jag är så tacksam över att Vendela fick välsignelsen och fick sina namn Marie efter mig och efter sin mormor och Vendela som vi tyckte passade så bra till henne. Vendela fick behålla sin nalle bredvid sig och halsbandet på sig. Efter lite fotografering och avsked fick vi en stund för oss själva med henne, innan det var dags för ytterligare ett avsked när hon skulle tillbaka till kylrummet.

Senare på kvällen
Under dagen var dessutom den ansvarige förlossningsläkaren inne hos oss. Hon vill se efter hur det var med oss, men skulle återkomma nästa dag för ett längre samtal om vi hade frågor. En läkare som "ansvarade" för oss kom också in och pratade länge med oss och kollade på magen m.m. Hon informerade och svarade på frågor så gott hon kunde. Det var en läkare vi fattade direkt tycke för och det kändes så skönt. Hon tog bl.a. upp att vi inte skulle ha skuldkänslor, blivande obduktionssvar och att vi skulle kunna komma att känna hat gentemot andra småbarnsföräldrars lycka m.m. Det sistnämna med hatkänslor förnekade jag bestämt. Vår sorg var vår sorg och andras lycka var andras lycka. Nästan alla vi kom i kontakt med både inom sjukvården och i bekantskapskretsen beklagade att vi hamnat på bb bland alla nyfödda för att gyn var stängt över sommaren. Jag tyckte inte det var så märkvärdigt. Var skulle jag annars befinna mig, tyckte jag. Jag hade ju fött ett barn jag med, även om mitt barn blev en ängel. För mig var det så naturligt och en bekräftelse på att vi också var föräldrar.

Telefonen ringde flera gånger. Någon gav mig smärtstillande, någon gav mig en spruta för jag var Rh-negativ, någon gav mig en spruta i magen mot blodproppar o.s.v.... Det hände mycket denna dag också.

På kvällen knackade en för oss okänd barnmorska på vår dörr och sa att vi hade besök. Släpp in dem, sa jag, varpå barnmorskan på ett mycket bryskt sätt talar om att vi minsann fick gå ut vid entrén för att ta emot dem. Inga besök på avdelningen var tillåtna. Trots att jag var så matt och medtagen och inte kunde gå själv, blev jag så ilsken och svarade på ett mycket, mycket bestämt sätt att de visst skulle få komma in hit. Hon blev så ställd och stängde dörren hastigt. Stackars den barnmorskan, för hon hade helt uppenbarligen ingen aning om vad vi hade råkat ut för. Strax efter kommer våra vänner in och hade med sig tidning och gott och vi pratade och grät tillsammans.

Peter träffade ett annat par ute i korridoren som gick i vår föräldragrupp. De hade fött en välskapt dotter samma dag som oss. De hade svårt att tackla detta och veta vad de skulle säga. De var ju mitt uppe i sin egen stora lycka. Det var jobbigt för Peter att möta andra nyfödda och andra lyckliga föräldrar i korridorerna, men speciellt dem för att vi kände till varandra sedan innan. Jag själv befann mig i vårt rum hela tiden.

Redan andra dagen pratade Peter och jag om att vi skulle försöka skaffa ett syskon till Vendela. Inte för att ersätta henne, utan för att vi var så inställda på att bli en familj. Alla drömmar och planer som så hastigt hade omkullkastats.

Tredje dagen
Ytterligare en uppvakning till den hårda och grymma världen. Många tankar om begravning, ekonomi, varför hon dog och hur skulle vi klara av allt detta? Peter och jag skrev kom ihåg-lappar och vi skrev dikter i förlossningsavdelningens minnesbok. Vi ringde samtal till vänner och jag ringde till barnmorskan på mödravården och avbokade nästa inplanerade besök. Tänk att jag kom ihåg att göra det mitt i allt.

Denna dag kunde jag själv gå till toaletten, men det var knappt. Dagen fylldes av ett stort antal besök. Mina föräldrar kom med snabbframkallade foton och lite annat och hela sju vänner sammanlagt kom med tröst, värme, blommor, mumintrollet-mjukisdjur, choklad i mängder m.m. Peter och jag pratade om och om igen och visade foton. Mycket uppskattade besök. Mycket uppskattade.

Kuratorn kom igen och vi pratade ännu mer om begravningen, men framför allt om Vendelas påklädning. Vår kurator stöttade oss i att vi skulle göra så mycket som möjligt själva och det är vi så tacksamma för. Även om det kändes övermäktigt, så betade vi av ett beslut och en sak efter en annan. Det enda Peter inte ville göra själv var att köra henne i bilen från bårhuset till kapellet. Den önskan fick jag respektera. Vi frågade om en barnmorska som kommit att betyda mycket för oss under sjukhustiden, kunde hjälpa oss med påklädningen. På något sätt kändes det mer rätt än att främmande händer skulle röra henne. Hon skulle se vad hon kunde göra.

Konstigt nog så hade tre dagar gått fastän tiden hade stannat för oss. Världen fortsatte att snurra fastän vårt liv stannat av. Vendela låg fortfarande i kylrum och skulle inte skickas till obduktion förrän vi lämnade sjukhuset. Vi kunde ha träffat henne om vi ville, men det kändes inte aktuellt. Jag tror att det var ännu ett svårt avsked som vi inte skulle kunna klara av just då. Det var så uppslitande var gång. Det kändes skönt dock att ha henne i samma hus ifall vi skulle ångra oss. Allra helst skulle jag ju velat ha henne i min famn för alltid.

Fjärde dagen
Vår läkare, som ansvarade för oss, hälsade på inne hos oss och vi pratade om ev. hemgång. Efterlängtat och skrämmande på samma gång för jag kunde knappt gå. Hon ville inte skicka hem mig förrän jag hade varit utanför dörren och gått till exempelvis cafeterian, annars fick jag vänta tills efter helgen när hon var tillbaka. Utsikten att vara kvar i flera dagar till var inte så lockande och när mina föräldrar kom på besök gick vi allihop till sjukhusets cafeteria. Där tog jag kvittot som bevis för att ha att visa upp. Vi mötte läkaren i korridoren och skrattade åt situationen.

Vår förlossningsläkare var dessutom på besök. Hon som tog beslutet om katastrofsnittet. En mycket sympatisk förlossningsläkare som förklarade exakt varför hon tagit sitt beslut och om hur allt gick. Eftersom jag hade känt Vendela sparka innan på morgonen och det inte var säkert om det var mina eller barnets hjärtljud, så tog hon det säkra före det osäkra. Det kunde ju ha varit Vendelas hjärta som precis hade stannat. Det kändes skönt att prata med henne och vi talade om hur tacksamma vi var över att vi aldrig skulle behöva fundera över "tänk om". Det var mycket uppskattat att hon kom förbi för att prata med oss.

Denna dag var också fylld av besök. Mina föräldrar och sex andra vänner kom på besök. Det kändes så fint att fler vänner kom. De vågade komma och de fanns där för oss. Mina föräldrar har varit och är fortfarande en stor klippa i sorgen, fastän de också drabbats av sorgen, både av förlusten av barnbarnet, men också över att ser hur jag och Peter mår.

Vi fick godkänt att "vår" barnmorska skulle hjälpa oss med påklädningen. Dessutom skulle en barnmorska till hjälpa till. Samma underbara barnmorska som satt med Peter hela tiden när jag var nedsövd. Det kändes så rätt och så skönt att det skulle bli dem två. Jag är så tacksam att de ville göra detta för oss.

Peter och jag skrev kom-ihåg-lappar över allt som skulle göras och vi grät, pratade, skrattade, existerade tillsammans. Så starka och så svaga på samma gång.

Femte dagen och hemgång
På morgonen fick vi permission från sjukhuset och åkte till arbets- och familjestödsnämnden och ett avtalat besök där, som kuratorn hjälpt oss med. Där intygade Peter att han var pappa till Vendela, så att hon skulle kunna få rätt efternamn, hans efternamn. Det var viktigt för oss. Kvinnan där var inte så van vid denna situationen, men hon löste det bra.

Därefter åkte vi till skattemyndigheten för att anmäla barnets efternamn. Där står en stressad och otrevlig kvinna i kassan som ifrågasätter prioriteringen av att komma in personligen med en sådan anmälan. Jag svarar att det inte är så bråttom alls eftersom hon dött. Detta skakar om kvinnan lite grann, som senare kommer med lama ursäkter om hur stressigt det är på kontoret. Hon frågar också om vi vill att Vendela ska synas i folkbokföringen. Detta är något man får välja själv när barnet är dödfött. Hon kommer aldrig att synas som levande barn, men hon finns i registren. Självklart ville vi det.

Tillbaka på sjukhuset fotograferade vi alla minnen, fick kopior av förlossningsjournal och sjukhusvistelsens anteckningar, gav blommor till vår speciella, underbara barnmorska som tack och samlade ihop allt för hemgång. På eftermiddagen kom så äntligen vår läkare och godkände vår hemgång. Hon undersökte kejsarsnittet för jag tyckte att den ena halvan hängde längre ner än den andra, men hon trodde att det bara var ett stort inre blåmärke som skulle försvinna av sig självt. Fick också laktulos-recept och mikrolax för min mage och ett speciellt recept på en blandning av vår barnmorska för att få igång den.

Vendela skulle vi få återse i och med påklädningen, så det kändes inte så konstigt att åka ifrån henne som vi trodde. Vi visste att det var nödvändigt ont med obduktion och att hennes kropp var bara hennes kropp. Hennes själ hade gått vidare.

I korridoren på väg ut så möter jag flera nyfödda barn med slitna mammor och saliga pappor. Inget barn är likt Vendela. Alla delar den speciella blicken med varandra att ja, vi har också varit med om ett mirakel. En blick i samförstånd och lycka över att ha varit med om något så stort som att få barn. På vägen ut möter en pappas blick min blick och han ger mig just den blicken och jag svarar likadant tillbaks. Jag har ju också varit med om något stort, men tänk om han hade vetat. Då hade jag aldrig fått just den blicken.

Både i min ofrivilliga barnlöshet och nu med min dotters död, så har jag haft stor hjälp av att tänka att min sorg är min sorg och andras lycka är andras lycka. De har rätt till sin lycka likaväl som jag har rätt till min lycka om eller när den kommer. Av de blickar jag mötte denna dagen, så har jag ingen aning vad de gått igenom tidigare i sina liv och de förtjänar verkligen att vara lyckliga.

Damen i busskuren
Mina föräldrar körde efter oss i sin bil. Jag och Peter satt tysta och spända i vår bil med många tankar i huvudet. Hur skulle det bli när vi kom hem? Hur skulle det kännas att se alla saker vi köpt och ordnat inför barnets ankomst. Skulle man bryta ihop och tycka det var jättejobbigt , som man hade blivit varnad för, eller hur skulle det kännas? Strax innan vi skulle svänga in på vår gata, så står hon där. Damen i busskuren. Hon som Peter och jag brukar skoja att hon var utsänd för vår skull, just då. En mycket lättklädd dam i 60-årsåldern som barfota står och väntar på bussen endast iklädd en minimal chockrosa bikini, som man skymtar emellan bilringarna. Illrött läppstift både på och utanför munnen var pricket över i:et. Svårt att beskriva henne och jag brukar aldrig göra narr av andra människor, men hon såg onekligen rolig ut. För Peter och jag som var så spända, så fungerade det som en isbrytare och vi kunde skratta och slappna av lite. Tur att hon inte såg oss.

Alla saker och minnen hemma
Vad skönt att komma hem! Vad skönt att se alla välbekanta saker och vad skönt att se sakerna som var tänkt till barnet. Samtidigt som det var jobbigt, så var det en bekräftelse på vad det var vi var - föräldrar. Vi var föräldrar även om vi inte hade ett barn med oss hem. En del saker har haft större affektionsvärde än andra och en del är undanstoppade specifikt som Vendela-minnen. De andra sakerna... Ja, antingen blir de till nästa barn om det blir något, eller så bortskänkes de i framtiden. Mina föräldrar som följt med oss hem, gav oss tre rosa rosor och underbar stöttning innan vi blev lämnade själva igen. Första gången på evigheter kändes det som.

Ångest
Den stora tunga sorgen går inte att beskriva rätt. Det är ett helvete jag inte önskar någon. Jag trodde att jag tidigare i mitt liv varit ledsen och deprimerad, men det var en fis i rymden i jämförelse. Jag kände för att ställa mig ute på gatan och bara skrika ut min förtvivlan och sorg som de gör i andra länder. Min kropp kändes bara som ett tomt skal och livet saknade mening. Jag drömde att jag höll henne i famnen och vaknade på morgonen och kände mig så harmonisk, innan jag upptäckte att det var kudden jag höll i famnen. Den värsta dagen hemma inträffade efter cirka tre dagar och jag låg på soffan och vilade. Ångesten och skuldkänslorna slog emot mig med orkanstyrka. Jag hade glömt hur Vendelas mun såg ut innan den hade mörknat i färgen. I mina tankar hade hennes mun varit röd innan döden hade gjort den mörk och jag hade glömt. Hur kunde jag glömma? Jag låg och skrek ut min förtvivlan och Peter försökte nå mig för att trösta mig. Han sa att hennes mun varit mörk redan när hon föddes och att det var bara i mina tankar som jag trodde mig ha sett munnen i levande färger. Det var en hemsk upplevelse.

Fysiskt
Sorgen var både fysisk och psykisk. Det kändes som om någon stod och tryckte ner ens axlar, så att man hade svårt att räta på sig och armarna hängde orkeslösa.

Mjölken rann nerför mina bröst och blandades med tårar. Trots att jag fått en spruta som skulle avstanna mjölkproduktionen. Det var så grymt detta öde som tagit mitt efterlängtade barn ifrån mig. Min kropp skrek efter henne dag som natt, men jag kunde inte gråta så fritt som jag ville då magen gjorde ont.

Mitt i allt så fungerade inte magen alls. Det kan tyckas som petitesser i sammanhanget, men när magen inte fungerar, så drabbas hela kroppen. Jag fasade för att det skulle blivit något fel efter katastrofsnittet. Det var många tankar och många mikrolax och specialkurer innan något hände alls efter cirka en vecka efter hemkomst.

Sorgen
Första dagarna hemma fylldes med ångest, kaos, tårar, handlingskraft, apati, saknad, varför, existensiella frågor och stor tung sorg. Men på något sätt höll vi oss uppe och mycket tack vare alla förberedelser inför begravningen. Det kändes som om vi inte skulle kunna slappna av ordentligt och släppa fram sorgen förrän efter begravningen och alla nödvändiga praktiska bestyr blivit gjorda.

Vi ringde skattemyndigheten för att fixa gravsättningsbevis, begravningsbyrå för att ordna kista och skjuts, försäkringsbolagen, facket, vänner, bekanta, arbeten, försäkringskassan, kyrkogårdsförvaltningen för att utse gravplats... ja, listan kan göra lång. Däremellan var vi ute och besökte stenhuggerifirman, försäkringskassan, kuratorn, blomsteraffären, barnaffärer för att köpa klänning till Vendela att ha i kistan och en mängd andra affärer och ärenden.

Det blev många bilturer och det blev mycket att äta ute då orken inte fanns för att laga mat hemma. Vi var inte så hungriga, men blodsockret krävde att vi fick något i oss om vi skulle orka ta tag i saker. Pappersservetter åkte alltid med ner i väskan, för de gick åt i rask takt. Ett tag hade jag en toarulle i handväskan för att slippa vara utan snytpapper när gråten satte in. Det kunde den göra när som helst. Ibland tog vi bilen på kvällen och bara åkte långa bilturer utan mål och med hög musik på. Hemma hade vi ingen musik alls. Det kändes inte rätt.

Flera vänner besökte oss och blomsterbuden avlöste varandra. Varje besök, varje mail, varje gåva till Föreningen Spädbarnsdöds forskningsfond, varje kort, varje blomma uppskattades ofantligt mycket och jag sög i mig allt och sparade på allt. Jag t.o.m. fotograferade blommorna för att ha som minnen och det är inget jag ångrar idag. Jag är tacksam för att jag fotograferat så mycket jag bara kunnat, för de är nya minnen efter Vendela och en stor hjälp för ens kom-i-håg.

Jag vet inte hur vi skulle ha klarat det utan våra föräldrar, våra syskon och alla våra vänner. Speciellt mina föräldrar, min bror och tjej och några speciella vänner som inte bara ställde upp med att höra av sig utan också erbjöd praktisk hjälp och bjöd på mat bland annat. Peters familj, släkt och vänner bor ju 60 mil bort, så de kunde inte närvara så konkret i sorgen på grund av avståndet. Detta var något som var jättejobbigt för Peter.

En sekund i taget, en sak i taget och en dag i taget blev vårt mantra. Så starka och svaga på samma gång. Vi visste inte hur vi skulle överleva, men på något underligt vis blev sekunder till dagar...

/Elisabeth september 2003

(Detta är skrivet lång tid efter, men det är så lång tid det tagit att sortera alla minnen och komma ihåg allt som hände mitt i chock och sorg.)