VENDELAS FÖDELSE

De första värkarna
Så var det äntligen dags. Äntligen skulle jag få se mitt efterlängtade och älskade barn. 5 dagar över tiden, så vaknade jag på morgonen med molande värk och insåg att nu hade det börjat. Jag kommer ihåg att hon sparkade till en gång i magen på morgonen. Hon brukade röra sig mest när jag låg ner och vilade, när jag var i rörelse, så var hon lugn. Nästan som om hon vaggades till ro. De sista dagarna rörde hon sig mindre och mindre och det antog jag vara normalt med tanke på att hon inte hade så mycket plats kvar att röra sig på längre. Barnmorskan bekräftade också att barnet rör sig mindre mot slutet av graviditeten, så det var ingenting jag reagerade på.

Lugnet självt
Väskan var packad och kamerorna laddade. Vi gick på Liseberg med våra vänner Anders och Annika och deras son Arvid. Visst var det jobbigt att promenera omkring där, men jag hade många små sittpauser när det kändes tungt. Jag var fylld med ett sådant stort lugn och djup glädje. Det var ju snart dags att möta mitt barn. Efter Liseberg följde vi med dem hem för att äta grillad kvällsmat. Vid 20-tiden kände jag att jag ville vara ensam med Peter för då blev värkarna tydligare och tydligare.

Fortfarande lugn
Jag låg på sidan i vår säng resten av kvällen. Jag försökte fokusera på de stunder där det inte gjorde ont för att underlätta värkarna. De kom bara tätare och tätare. Peter fokuserade på det han kunde hjälpa till med, nämnligen att mäta tiden mellan värkarna. Nu var det mellan 3 till 5 minuters mellanrum. Jag hade haft en liten blödning under kvällen, men ingen vattenavgång. Vid 23-tiden, så ringer Peter in till förlossningen för att rådgöra med dem. De råder mig till att ta två Panodil, försöka vila och avvakta.

Dags att åka in
Klockan var nu närmare ett på natten 8 juli och jag kände att om jag inte åkte in nu till förlossningen, så visste jag inte om jag skulle kunna ta mig dit för egen maskin senare. Lika bra att åka när jag kunde gå själv resonerade jag. Nu gjorde det ont. Vi gjorde ingen brådska på väg till BB, utan det var skönt att bara veta att jag var på väg dit. Min enda oro var att de skulle skicka hem mig igen om jag hade öppnat mig för lite. På parkeringen utanför BB, så uppmuntrade jag Peter till långa, djupa andetag och till att slappna av. Mina värkar hade lättat litegrann en stund och vi stod båda på parkeringen och kände vilket stort ögonblick detta var. Jag var så lugn och förväntansfull. Snart skulle vi bli föräldrar.

Undersökningsrummet
Vi blev mottagna och visades in i ett undersökningsrum. Där undersökte en barnmorska barnets puls med en trätratt. Hon hittade bara en långsam puls, som hon inte visste om det var mitt eller barnets. Då kopplade hon in CTG som lade sig kring 90-100spm och efter 5 minuter gick det upp till 120spm. Jag ligger där på undersökningssbritsen och tycker inte att det är så märkvärdigt med detta. Barnmorskan på MVC hade också haft problem med att hitta barnets hjärtljud ibland. Barnmorskan kallade in en kollega som tog pulsen på mig och den låg runt 60-70spm. Den första barnmorskan känner efter hur mycket jag hunnit öppna mig och till min stora besvikelse hade jag bara öppnat mig ca 1 cm. Jag förberedde mig mentalt på att få åka hem och vänta och sedan komma tillbaka. Nu kom en tredje person in i rummet och det var förlossningsläkaren som barnmorskorna tillkallat p.g.a. låga fosterljud. Hon drar fram ultraljudsapparaten och lägger en kräm på magen för att det ska bli bättre kontakt och synas bättre. Hon drar fortare och fortare med mätinstrumentet på magen och det är först nu som jag känner att det här är inte bra. Hon vänder sig till mig och säger att det här blir kejsarsnitt. Klockan är 02.50.

Katastrofsnitt
På vägen från undersökningsrummet till operationssalen, så ligger jag på den rullande britsen samtidigt som flera personer drar av mig mina kläder och mina smycken. Peter springer bredvid mig och håller i min vänstra hand hela tiden. Det var en sådan chockartad upplevelse, tårarna rann och jag försökte förbereda mig på att få ett medtaget barn. Min brorson var född med akut kejsarsnitt och jag tänkte på att det gick ju bra för dem till slut. Tanken föresvävade mig inte ens att barnet kunde ha dött. Jag fick kanyl i handen och kateter på samma gång i operationssalen. Dessa två saker som jag känt mig olustig för inför förlossningen. Nu hann jag inte ens blinka eller känna efter förrän det var gjort. Peter berättar att de var sammanlagt 17 personer i operationssalen och flera hade kommit dit på sparkcyklar som de slängde ifrån sig i korridoren. Narkosläkaren presenterade sig ovanför mitt huvud, frågade hur mycket jag vägde, uppmanade mig att dricka upp allt i flaskan och sedan kommer jag inte ihåg mer. Peter kände hur min hand slappnade av i hans och sedan tog en barnmorska med honom ut och satt med honom hela tiden. Enligt min journal sövs jag kl.02.58 och Vendela är född 02.59.

Vendelas födelse
De gör upplivningsförsök på Vendela, men det är redan för sent. Det finns hudavskrap bland annat på hennes hakspets som tyder på att hon har varit död åtminstone några timmar. Det fanns inga synliga tecken på varför hon hade dött vare sig hos mig eller henne. Hon var fullt utvecklad, var 51cm lång och vägde 3290g. Det sparsamma fostervattnet var mekoniumfärgat och det är inget ovanligt om barnet känt sig stressat i magen. Det var min puls de hade sett och inte Vendelas. De trodde att det kanske var Vendelas puls som precis hade stannat, därav beslutet med katastrofsnitt. Om de hade sett att hon dött, så hade jag fått föda fram henne på vanligt vis. Peter fick hålla henne under tiden jag blev sydd och under tiden det tog tills jag vaknade. Hela tiden hade han sällskap av en barnmorska.

Uppvaknandet
Jag vaknar upp på IVA och det första jag ser är Peter med ett knyte i famnen. Hans ord är för evigt fastetsade i mitt minne: "Det blev en flicka. Tyvärr finns hon inte längre bland oss." När han sa att det blev en flicka hann jag känna glädjen komma, men när resten av hans ord sjönk in så blev det en sådan chock. Jag minns att jag bara ville skrika ut min ångest och att jag inte ville leva längre. Två kvinnor ur personalen tar tag i mig och säger till mig att jag måste andas och att jag måste lugna ner mig för annars kan såret gå upp. Peter ser skräckslagen ut. Efteråt fick jag reda på att jag hade hyperventilerat. Jag ville bara skrika och gråta, men jag var tvungen att sansa mig. Såret gjorde så ont när jag grät och hulkade att jag fick tvinga mig själv att gråta mer stillsamt. Det var inte lätt. De frågade om jag ville se och hålla min dotter. Om jag ville. Det var den mest naturligaste saken i världen att jag ville hålla henne. Det var ju i min famn hon hörde hemma.

Stolta, men sorgsna föräldrar
Vi är så stolta över vår fina tjej. Hennes namn kom automatiskt när hon låg i min famn. Hon var självklart Vendela. Elina som vi hade funderat på tidigare stämde inte alls. Hon var en Vendela. Hon såg så bestämd ut och givetvis var hon vackrast i hela världen. Jag ville hålla henne så länge jag bara kunde. En barnmorska frågade om inte min arm domnade, men det tänkte inte jag på. Huvudsaken var att hon fick ligga hos mig. Jag kände hennes tyngd på min arm och hennes mjuka panna och varma kropp. Hennes lukt kunde jag inte känna för tårarna rann hela tiden. Peter säger att hon luktade precis som mig.

Kaos
Mina föräldrar besökte oss tidigt på morgonen. Jag har aldrig sett mina föräldrar i det tillståndet förut. De var ju givetvis chockade de också. Min bror kom förbi och han gav mig en puss på pannan. Min före detta kom förbi och såg Vendela, men han klarade inte av att prata. Vi flyttade från IVA till förlossningsavdelningen och sedan på kvällen till BB-avdelningen. Gynavdelningen hade sommarstängt. Kuratorn kom förbi och pratade bland annat om begravning. Det kändes så verklighetsfrämmande att prata om begravning när vi skulle ha befunnit oss i lyckorus. Jag kommer ihåg att jag hade jättesvårt för att gråta ordentligt för då gjorde det så ont i såret. Barnmorskor kom och gav smärtlindring, kände på magen, stack mig med nålar, kollade urinen, såg till att jag drack m.m. Det hände mycket den dagen.

Godnatt Vendela
Vi hade Vendela med och hos oss hela dagen förutom när två barnmorskor hjälpte oss att fotografera henne i svartvitt, klippa en hårlock och ta hand- och fotavtryck. Mycket älskade minnen nu. När kvällen kom var det dags för Vendela och oss att tillfälligt ta adjö. För att en obduktion skulle kunna göras var hon tvungen att hamna i lägre temperatur. Jag ville aldrig släppa henne...Mamma och pappa saknar dig så Vendela.