När vår dotter kom trodde vi det var en pojke. Det är svårt att se när de är så små. Vi fick reda på först efteråt att det var en flicka. Jag höll henne i händerna några minuter efter det att hon kommit. Jag ville inte först men jag formade händerna till en skopa och höll henne där ett tag. Hon var varm. Hon var så liten att hon rymdes i en hand. Jag grät. Det regnade ute.

Det är outhärdligt att ta till sig. Sätter man sig ner och tänker på att det är två liv, mina barn, som aldrig fick bli, rämnar tillvaron, rasar nästan allting samman.

Men det där är bara ett uttryck. Allting viker sig möjligen, men det rasar inte. Kroppen fungerar. Man duschar ibland, går på toaletten. Man låter blicken dröja ett ögonblick när man står vid fönstret. Man bränner sig på det varma kaffet. Man vårdar blåsan med tungspetsen. Naglarna och håret växer. Man rör sig fast man är död. Man tar sig till frysdisken och handlar mat. Man sorterar rasmaterialet.

Det är som om tiden har två stora hål, som om två korridorer sträcker sig in i framtiden där de skulle ha sprungit, lekt, vuxit, blivit stora.

Jag skickar svarta vykort, adresserade till ingen och alla. Det är enda sättet.

Marcus Birro
Ur "Svarta vykort"

Jag höll min nyfödde, just avlidne, son i famnen.
Han var lik mig, hade min näsa.
Han hette Dante.
Han dog när man klippte av navelsträngen.
Han föddes för tidigt, samma dag som han fyllde 23 veckor.
Han kommer alltid vara innerligt älskad.

Jag lever som i ett angränsande rum
Sorgen fungerar så
Man står i ett tomt rum med örat tryckt mot väggen
och hör människor röra sig i husen,
slamra, tala, skratta och leva
Man är fri men inlåst
Det går inte att byta rum
Fönstren är övertäckta
Man bankar på väggarna men ingen hör
Folk har fullt upp med sina egna liv

Marcus Birro
Ur "Svarta vykort"

Timmen innan Dantes lillasyster
kommer ut
Sitter jag på en balkong i trä och ser ut
över en talldunge
Ett penseldrag regn drar över landskapet
Jag hugger tag i en av stolarna och slår den
med all kraft mot golvet
Om och om igen
Jag svingar den över huvudet
och vräker den mot räcket,
mot mörkret och vinden,
regnet som bor där

Det är samma brädor vi hade
på vår balkong i förorten
I radhuset
I det förflutna

När jag dör en dag (eller natt)
kommer det inte att bekomma mig mer
Än om jag bytt kläder
Till en för trång kavaj med korta ärmar

Marcus Birro
Ur "Svarta vykort"

Salar överallt
Öde salar, metallvagnar,
plastgolv, en kran som läcker,
Felparkerade persienner
mellan oss och Utanför
Sängen, som en landremsa i rummet,
som ett härbärge
Ett hem för de hemlösa
Slängda sopor över varmfläkten
Som att försöka samla ihop vatten
med händerna

Kulvertar och ledstänger
Rökare på trappen
Gråheten som flyttar unden en
i snurrdörrarna, hinner före in
Jag håller händerna på ryggen
Vidrör ingenting
Hade jag gått in genom nästa dörr
Eller nästa dörr
Eller nästa
Hade jag kommit in i drömmen som blev
drömd att den drömdes

Vi hör ljudet av nyförlösta barn
medan vi väntar på att Dantes syster
ska rasa ner i en plåtburk
från landstinget

Marcus Birro
Ur "Svarta vykort"