Högt med dig jag talade
vad ingen i världen vet.
På ändlösa vägar
var du min ensamhet.

Låg jag vaken om natten
och tänkte ingenting,
andades, kände jag dig, dig.
Du var runtomkring.

Livlöst är livet,
där inte du är kvar.
Världen är ett väldigt skal,
som ingen kärna har.

Karin Boye
ur "Härdarna"

Vad den ena skimrar naken och sval.
Pärlemorluft över vatten av blek opal.
Seende, sedda, dagberedda gryningar
öppnar sakta sitt musselskal.

Men den andra ruvar stilla och skum,
också en mussla, fast djupt där sjön är stum.
Ouppbruten, sedan skapelsen sluten
värjer den modersömnens hemliga rum.

Allting är du, hela mitt väsens mål.
Du är dagen och natten i dubbel skål.

Karin Boye

Barnet

Vid klippan låg Prometheus smidd.
Ett barn gick fram i tidiga morgonstunden.
"Stanna, barn, och se här
människors vän i järn smidd
för allt vad gott han gjorde!"
Men barnet, skrämt
av ordens storhet, ögonens trots,
smög förbi med en bön till Zeus
bort till vänaste lekar.
Jag ville följa dig tyst, där du går.
De visa och barnen, de leka sig till
vad i himlen är gömt.

Karin Boye

Det bästa som vi äga,
det kan man inte giva,
det kan man inte säga
och inte heller skriva.
Det bästa i ditt sinne
kan intet förorena.
Det lyser djupt där inne
för dig och Gud allena.
Det är vår rikdoms råga
att ingen ann kan nå det.
Det är vårt armods plåga
att ingen ann kan få det.

Karin Boye

Du min förtvivlan och min kraft,
du tog allt eget liv jag haft,
och därför att du krävde allt
gav du tillbaka tusenfalt.

Karin Boye

Nej, intet gör ont som du.
Du svider som is och eld,
du skär som ett stål min själ --
du är det bästa jag har.

Karin Boye

Evighet

En gång var vår sommar en evighet lång.
Vi strövade i soldagar utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande djup utan grund,
och kände ingen ängslan för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort dess heliga hemlighet.
Vår dag blev för kort .
Vi strävar i kamp, vi formar i strid,
ett verk som ska bli evigt-
och dess väsen är tid

Men än faller tidlösa stänk i vår famn,
en stund då vi är borta från mål och namn.
Då solen faller tyst över ensliga strån
och all vår strävan syns oss som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor vi en gång fick;
Att brinna i det levandes ögonblick,
Och glömmer det timliga som varar och består
För den skapande sekunden
som mått aldrig når

Karin Boye

Hur kan förtröstan leva?

Omkring oss störtar allt
och mer skall störta
tills ingen sten är kvar
för att stödja vår fot
Hur kan du ännu tro
som inget har att tro på?
Hur kan förtröstan leva
så utan all rot?

Är den själv rot?
Är den själv fröet,
och växer själva världsträdet
fram ur den?
Då är vårt öde lagt
hos tystlåtna hjärtan...
För deras helhets skull
kan kaos blomma
av undrens makt - som tiger
men vill bli trodd.
Allt kan slås sönder,
På nytt skall det läkas
så länge den är levande, vår innersta
grodd...

Karin Boye

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen

Karin Boye
ur "För trädets skull"

Jag vet: det går inte.

Men när du stiger huttrande
blind ur ditt dop,
tvärsigenom rymden
skall jag höra ditt rop,
vara dig ny värme,
vara dig ny famn,
vara dig när i en annan värld
bland ting med ofött namn.

Karin Boye

Moln

Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar
stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö!
Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö
sakta lösande sig i en skur av svala droppar.

Majestätiska moln - genom livet, genom döden
gå de leende fram i en strålande sols sken
utan skymmande oro i eter så klart ren,
gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.

Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa
kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når
och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går
bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.

Karin Boye

Nu är det slut. Nu vaknar jag
och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.

Rött guld igår, torrt löv idag.
Imorgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
inatt i rymden runtomkring...

Karin Boye

Små ting

Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet -
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma -
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna.

Karin Boye

Om till sist en dag jag har glömt dig -
då är du blod av mitt blod
då är du ett med mig -
det gudarna give

Karin Boye

Stjärnornas tröst

Jag har frågat en stjärna i natt
-- ett ljus långt bort där ingen bor --
"Vem lyser du, främmande stjärna?
Du går så klar och stor."
Hon såg med en stjärneblick,
som gjorde min ömkan stum:
"Jag lyser en evig natt.
Jag lyser ett livlöst rum.

Mitt ljus är en blomma som vissnar
i rymdernas sena höst.
Det ljuset är all min tröst.
Det ljuset är nog till tröst."

Karin Boye

Tack för vad Du givit,
tack för vad Du var.
Tack för minnen ljusa
som Du lämnat kvar.

Livlöst är livet
där inte Du är kvar.
Världen är ett livlöst skal
som ingen kärna har.

Karin Boye

Varför skulle vi väl mötas,
varför korsar du min stig,
ödet förde oss tillsammans
säg mig varför träffade jag dig.

Jag har kämpat, jag har lidit
smärtans bistra kval för dig,
men du kan väl inte hjälpa
att du inte älskar mig.

Jag skall älska dig för evigt,
dig för evigt hålla kär,
älska blott och tåligt lida,
fast jag nu förskjuten är.

Trots att hjärtat skall förblöda,
inget hindra kan dess kval,
endast döden kan oss lösa,
ifrån denna jämmerns dal.

Den som älskat aldrig glömmer,
den som glömt ej älskat har,
den som älskade och glömde,
visste ej vad kärlek var.

Karin Boye

Önskenatt

Om någon stjärna lossnar
och segnar vit genom luften,
då fyller hon, sägs det, var bön, som når
den korta glimrande banan.

Jag väntar och väntar. Det är april,
en ljum och lyhörd natt i april,
då gräset växer och stjärnorna lyssna -
de gå så lugna i natt sin väg,
och ingen enda snavar och faller!

Men om jag somnar, så gör det allsintet:
sliter en stjärna sig lös i natt,
så måste hon känna min bön, var hon sjunker,
fastän jag sover -
ty hela den tysta, tysta natten
är hela den vida, vida rymden
alldeles full av min enda önskan!

Karin Boye