Det säjs att bara tiden går
så ska den läka alla sår
som sorgsna hjärtan gömmer.
Visst är vårt minne ofta kort
men att en när och kär gått bort
är nåt man aldrig glömmer.

En tröst för den som lämnats kvar
är hoppet som ens hjärta har
trots tårarna man gråter.
För himlens eget löfte är
att älskar man varandra här
så möts man en gång åter.

Atle Burman

Du kommen är av ljus en gång

Du kommen är av ljus en gång
till ljuset går du åter,
du går till liv där glädjen finns
och ingen mera smärtan minns
och inget hjärta gråter,
du går till Den som källan är
till allt som är av kärlek här,
du går till själens sköna ro.
Där är ditt hem, där skall du bo.

Du kommen är av ljus en gång
till ljuset går du åter,
du går till liv som frihet är
och ingen skuldens börda bär
ty kärleken förlåter,
så barnsligt ren som du kom hit
du kommer som en nyfödd dit,
till fadersfamn som öppen står.
Där är din himmel som du får.

Du kommen är av ljus en gång
till ljuset går du åter,
du går till Den som livet är
och evigt dej i kärlek bär
och evigt leva låter,
du lämnar en förgänglig del
och går till Den som gör dej hel
i kärlek som ej gränser vet.
Där är din Gud och evighet.

Atle Burman

Alla kära små ting som jag äger och har
ska den dan jag reser blir lämnade kvar,
kanske sprids dom som höstlöv omkring.
Ja det slår mej ibland att man samlar och spar
men kan inte ta med sej någonting…..

Jag ska göra en resa av långväga slag
men av gullvivesläkt är åtminstone jag
som kan le fast min sommar är kort,
och kusin med fjäril det är jag den dag
som jag lycklig och fri flyger bort…..

Atle Burman
Ur "En aning av evighet"

Kanske är jag en blomma på sommarens äng
som ler fast det snart är adjö
Som ler för det väntar en lustgård nånstans
på blommor som inte vill dö.

För det är nåt i blommor som inte hör hit
som vägrar bli jord eller stoft
det märker man tydligt i gullregnets färg
och i liljekonvaljernas doft.

Atle Burman

Kom vila du lilla fågel

Kom vila du lilla fågel ty kvällen är sen
kom vila så skönt i ditt bo.
Kom vila du lilla fågel på skyddande gren
och vinden ska skänka dig ro.
Du har flugit så långt, du har flugit dej trött,
du har kvittrat och sjungit för alla du mött.
Kom vila du lilla fågel
Kom vila

Kom vila du lilla fågel din dag är förbi
kom vila i drömmen så skön.
Kom vila du lilla fågel snart flyger du fri
det får du av vinden som lön.
Du har sjungit så fint och så skönt dagen lång,
du har gjort allt så ljust med din ljuvliga sång.
Kom vila du lilla fågel
Kom vila

Atle Burman
Ur "Högt ovan himmelens stjärnor"

Kärlekens lov

Kärlek är hjärtats berömda förmåga
att vara nåt mer än en pump
kärlek är eld eller tynande låga
som beror på nåt mer än en slump.
Kärlek är kanske det vackraste ord
som språket och ordboken känner
kärlek är bristvara här på en jord
där vi människor sällan är vänner

Kärlek är måndan som motvilligt dagas
och bjuder på vardagens grå
kärlek är dammsugarslang som ska lagas
och bilen som inte vill gå.
Kärlek är arbete, städning och mat
och ungar och urvuxna kläder
kärlek är högtrycks- och lågtrycksklimat
som ger växlande, ostadigt väder

Kärlek är våren då ängarna grönskar
och björken så skönt spricker ut
kärlek är undret vi går här och önskar
ska hända oss själva till slut.
Kärlek är ungdom och gryende dag
en sång som två hjärtan kan skriva
kärlek är kraft av det sällsamma slag
som ett helt universum kan driva

Kärlek är stjärnor som himmelen tänder
när sommarn förvandlas till höst
kärlek är åldrande makarnas händer
som söker varann och ger tröst.
Kärlek är aftonens hemliga bud
och vilan, den sköna och sälla,
kärlek är dagen som gryr hos en Gud
som är kärlekens eviga källa

Atle Burman

Nu är den tiden då dagen är kort
och nätterna mörka och långa,
men dom ljusen man tänt är av levande sort,
och särskilt idag är dom många.

Nu söker sig tankarna lite tafatt
en annan och underlig bana:
i förtvivlans och saknadens skymning och natt,
ett ljus som ger tröst vill man
ana.

Det ljuset får namn i ens barnsliga tro
och aldrig i vetenskapstermer,
men det är på det ljuset det måste bero
att ljusen på gravarna värmer.

Ja, värmer det gör dom oss själva nånstans,
men också dom bortgångna kära,
för den blick som var hennes, den röst som var hans,
kan kännas så märkvärdigt nära.

Tack Gud för den särskilda värmande glöd
dom ljusen nu har som vi tände,
för den säger att kärlek besegrat all död,
tack vare den Son som Du sände.

Atle Burman

Någonstans finns ett gränslöst Nu

Någonstans finns ett gränslöst Nu
någonstans finns och lever Du
jag möter Dej och i min själ
jag vet jag alltid känt Dej väl
Din hand så varm, Din blick så mild
jag bär längst in en evigt älskad bild

Någon gång finns ett tidlöst Nu
någonstans finns och väntar Du
Du möter mej och allt känns väl
Du vet jag längtat med all min själ
jag viskar tyst Ditt kära namn
från kölden går jag in i livets port
i Din vidöppna famn

Atle Burman

Inte kan väl den blomman
förvandlas till stoft
som av himlen har fått
både färger och doft?
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en kärlek som allt kan förklara:
att den som har gjort
den blomman en gång
nu vill ha den tillbaks
för han kan inte mer
vara utan den bara…

Atle Burman
Ur diktsamlingen: "En källa av ljus"

Osynlig som en blommas doft
och fri, gudomligt fri,
så lämnar jag den jord, det stoft
man sagt jag skulle bli.
Jag rör mig, svävar fjärilslätt,
och lyckan saknar ord
tänk, hjärtat hade ändå rätt:
min själ blir aldrig jord.

Från världens land och stad och hus,
från livets korta dag
jag föds på nytt och fylls av ljus
till själens andetag,
varthän jag skulle det vet jag om
liksom jag vet till Vem,
som knappast behöver viska Kom
förrän Hans barn vill hem....

Sån är min enkla barnatro
- men medge den är ljus:
jag tror att en gång får jag bo
i himmelskt Fadershus.
Och utan ängslan då jag går
från välkänd jordisk värld
och härlig flygförmåga får
till själens himmelsfärd..

Så mycket jag vill tacka för,
så lite jag förstår.
Men hjärtats bön som ingen hör
högt ovan stjärnor når,
då sker det: där och här blir ett
och inget skiljer mer.
Vad ingen hört, vad ingen sett
nu själen hör och ser.

Atle Burman

Vem kan berätta det för någon annan,
vem skulle väl förstå?
För plötsligt är ingenting längre meningslöst,
kanske ser jag inte genast mönstret i det som sker,
men jag känner att jag är delaktig i en stor
och underbar hemlighet
som rör allt som växer och andas.

Dagen går mot sitt slut.
Lika naturlig och välkommen är natten
som en gång morgonen var:
Mörkret har också ett ljus,
men det är osynligt för vanliga ögon.
Man måste blunda och öppna sin själ
för att kunna se.....

Atle Burman
Ur "Till själens andetag"

Änglakoral

Osynlig vid min sida här
en hjälpare så nära är,
jag anar, nästan ser ibland
en ängels blick, en ängels hand

En tröstare med änglanamn
vill ge mej från en fadersfamn
all himlens glädje, frid och ro,
det är min enkla barnatro

Så när jag hjälps och tröstas här
av en som inget tack begär
då finns det ingen tvekan, nej,
en ängel ser mej rör vid mej

Det minsta jag vill ge som lön
är tacksamt hjärtats tysta bön,
dess lovsång bortom ord och ljud
till alla goda änglars Gud

Atle Burman