HEM

* Ä *

I VÄNTAN
PÅ VENDELA

FÖRLOSSNINGEN

FÖRSTA DAGARNA

PÅKLÄDNINGEN

BEGRAVNINGEN

TIDEN EFTERÅT

TACK

* L *

TANKAR TILL VENDELA

HÖGTIDER

* S *

VENDELAS NAMN

STJÄRNTECKEN

MÅNADSSTENAR

* K *

HANTERA SORG

BEMÖTA SORG

FÖRENINGAR

ARTIKLAR

ORDLISTA

BOKTIPS

* A *

FOTON

BILDER

GRAFIK

E-KORT

* D *

DIKTER

KLOKA ORD

ÄNGLAORD

SÅNGTEXTER

MUSIKTIPS

* E *

GRAVPYSSEL

ÄNGLAPYSSEL

MINNESSAKER

* Ä *

ÄNGLAVÄNNER

MINNESDAGAR

* N *

BARNLÄNGTAN

GRAVID IGEN

BARN IGEN

LILLASYSTER VILDA

LILLASYSTER VEGA I HIMLEN

* G *

ÄNGLARINGEN

ÄNGLAFORUM

* E *

LÄNKAR

GÄSTBOK

* L *

ZOIELI

   

 

VENDELAS BEGRAVNING 30 JULI 2002

Morgonen - Vi och våra nattgäster, Vendelas faster och pojkvän och Peters bäste vän från Uppsala, gjorde oss iordning på morgonen. Det kändes också lite som en parallell verklighet. Tänk att man kan fungera praktiskt och tänka på praktiska saker trots svåra saker som man går igenom? Jag ordnade så att alla åt och gick upp i tid och kassen med viktiga saker som häftena och en stor toalettrulle att snyta sig i m.m. kom med. Trots den tidiga dagen sken solen starkt och det var redan kanonvarmt.

Förberedelser i kyrkan - Peter och jag, prästen och en kvinnlig kyrkvaktmästare tror jag att det var, ordnade med kistans och blommornas placering. Vi hade bestämt oss för att ha en öppen kista och jag hade förvarnat de gäster jag visste skulle komma på detta. Jag hade också sagt att det var frivilligt att gå fram och ville man inte se henne, så var det bättre att sätta sig längre bak i kapellet. Jag hann att ta ett par bilder innan det var dags att gå ut och ta emot begravningsgästerna. Det värmde så gott att se vilka som var där och som ville och kunde komma.

--------------------------------------------------------------------------------


VENDELA
Fässbergs kapell 30 juli 2002

Akten förrättas av Klas Hermansson

Bön

Psalm 193
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår.

Kort tal

Psalm 683 Sång: Anette Johansson
I frid vill jag lägga mig ned
och i frid vill jag somna in,
ty du, Herre, låter mig bo
i trygghet och i ro.

Överlåtelse

Rosenknoppen Sång: Klas Hermansson
Lilla lutande rosenknopp,
vill du i dag ej vakna?
Vet du ej, att solen gått opp
och alla små blommor dig sakna?

Solen brände för hett i går.
I natt föll regnet i strömmar.
Aldrig mera solen förmår
att väcka dig ur dina drömmar.

Bibelord

Fader Vår

Psalm 607
Jag är hos dig, min Gud,
som barnet hos sin mamma.
Jag är hos dig som fågeln i sitt bo.
Jag är hos dig, min Gud.
Jag är hos dig, min Gud,
när natten börjar komma.
Bli kvar hos mig, så har jag lugn och ro.

Jag är hos dig, min Gud,
som barnet hos sin pappa.
Jag är hos dig som fågeln i sitt bo.
Jag är hos dig, min Gud.
Jag är hos dig, min Gud,
när natten börjar komma.
Bli kvar hos mig, så har jag lugn och ro.

Avsked

Vi går ut till graven för ett sista avsked

--------------------------------------------------------------------------------


Akten - Jag behöver nog inte säga att det var svårt. Jag behöver nog inte skriva att jag grät, för det gjorde jag...men toarullen hade hamnat i andra änden av kapellet, så det fick gå så gott det gick. Hela akten igenom höll vi varandra i handen jag och Peter. Min blick var riktad mot Vendela nästan hela tiden, för jag visste att detta skulle vara sista gången som jag fick se henne. Prästen sa så många fina saker och sjöng Rosenknoppen så fint. Jag kämpade så hårt för att hålla någorlunda kontroll att jag nästan önskar att man videofilmat så att jag hade kommit ihåg alla fina ord prästen sa. Peter har också svårt att komma ihåg. Min väninna klarade av att sjunga psalm 683 genom att titta upp mot ljuskronan istället för mot oss eller Vendela. De flesta av gästerna gick fram för att ta avsked av Vendela. Jag önskar att de hade fått se henne den första dagen för det hade känts mer rättvist mot Vendela själv. Men hon var givetvis vacker nu också.

Peter och jag lade ner varsin röd ros i Vendelas kista vid avskedet och när alla tagit avsked så var det dags att lägga på locket. Detta är mitt starkaste minne från begravningen när jag tar ett sista farväl av min dotter och pussar hennes fina panna en sista gång. Peter lyckas på något konstigt vis ha självbehärskning nog att skruva ihop kistlocket och det var dags för oss alla att gå ut till gravplatsen där hon skulle sänkas ned. Prästen hade tidigare instruerat gästerna att ta med sina handbuketter och alla begravningsbuketter ut till gravplatsen. Peter gick först med Vendelas kista i famnen bredvid prästen och efter följde jag och familj och vänner. Det var stekande hett och jag kände en sådan overklighetskänsla. Händer verkligen detta? Drömmer jag? Tyvärr visste jag att jag inte drömde.

Väl framme vid platsen pratade prästen lite till och Vendela sänktes ned i graven av Vendelas morbror och morfar och tre nära vänner. Alla närvarande lade sina handbuketter på kistlocket och sedan var ceremonien slut. Alla blommor stod bredvid hålet i marken som skulle fyllas igen senare. Gästerna började komma fram för att prata och krama om. Så sakteliga gick vi sedan mot bilarna och jag tog adjö av dem som inte kunde följa med hem till oss.

Begravningskaffet - Väl hemma så släppte alla spänningar och det kändes konstigt nog skönt att ha tagit det slutgiltiga avskedet. Det var nu bakom och inte framför mig. Det var otroligt uppslitande för varje nytt avsked som vi tagit. Nu var det över och det riktiga sorgearbetet kunde börja utan en massa praktiska bestyr ivägen. Jag var så tacksam för all familj och alla vänner som dykt upp denna dag och ställt upp för oss under den svåra tiden. Våra underbara vänner hade bakat till oss, så det fanns fler än sju sorter att välja bland. Det blev mycket prat och flera skratt på begravningskaffet. Det var inte bara mina spänningar som släppte. Det kändes jätteskönt att få skratta lite för sorgen finns ju ändå kvar, men skratt kan vara välbehövligt det också.

På kvällen - Efter att ha släppt av våra övernattningsgäster vid tåget, så var vi äntligen ensamma. Fram emot kvällen så åkte vi tillbaka till Vendelas gravplats för att se hur det såg ut. De hade fyllt igen hålet och ställt alla blommor vackert arrangerade ovanpå. Det kändes otroligt jobbigt att tänka att min dotter låg där nere, fastän jag visste att det bara är skalet, så var det ändå min dotter. Vi fotograferade alla blommor och grät. Vår efterlängtade mirakeldotter var död och begraven. Det är inte något jag önskar ens en värsta ovän. Min famn är så tom...

Upp

 

   

 

 

 
 
 

 

¤ ¤ ¤
¤ Bokmärk denna sida. ¤ online ¤

© Copyright www.zoieli.se - All rights reserved.