Vega

Nästan direkt efter att Vilda föddes, så längtade jag efter att få försöka få ett till barn. Jag önskar få så många barn att de kunde fylla en hel fotbollsplan, men det kommer ändå alltid att vara ett barn för lite. Vendela kommer alltid att fattas.

Både Vendelas och Vildas förlossningar var så dramatiska och traumatiska. Vendela dog och Vilda var också nära att dö och det tog 5-10 minuter innan jag visste om Vilda skulle överleva. Jag längtar så mycket efter en normal graviditet, så normal det går, och en normal förlossning. Tänk att få föda normalt och få ett varmt skrikande barn på sin mage? Jag vill ha revansch på livet.

Barnlängtan är så stark och har varit hela mitt vuxna livs identitet. Det är nu 14 år sedan jag började att försöka få barn. Barnlängtan den här gången, nu när vi har Vilda, skiljer sig från tidigare. Förut har barnlängtan och sorgen efter Vendela tagit all livsenergi och det har tagit alla krafter att uppbåda hoppet. Nu finns Vilda som tillför livsglädje och energi. Sorgen efter Vendela kommer alltid att finnas, men Vilda tillför livsglädje. Sorgen och glädjen går hand i hand och utesluter inte varandra.

Det har nu gått över 1 år och det har inte blivit syskon ännu. Det kanske har varit någon mening med det, för det har tagit tid att återhämta sig, både till de nya föräldrarollerna, men också efter graviditeten, all oro och förlossningen. Relationen mellan mig och Peter behöver också pysslas om efter allt jobbigt som hänt under våra 6 år tillsammans. Jag vet att den här gången har jag inte tid eller ork att gå och vänta i evigheter på att få barn igen. Jag måste prioritera orken till Vilda och Peters och min relation. Därför blir det inga hormonbehandlingar i oändlighet, flera års längtan och försök med påtvingat samliv utan vi går direkt till provrörsbefruktning på Fertilitetscentrum i Göteborg. Jag vill göra dessa 3 ivf-försök och sedan få kunna vända blad i livet, oavsett om det blev ett till barn eller ej. Om jag gjort ivf-försöken, så vet jag att jag har gjort allt jag har kunnat och det måste jag känna för att kunna gå vidare i livet senare. Blir det inte fler barn, så blir det en till sorg, men jag kan gå vidare med det jag har.

Mamma Elisabeth, juli 2006

Längtan >>